Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slagrutan och mineralkompassen. Utslaget en samverkan av aning, inbillning och omdöme. Av Carl Ivan S. Wennberg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och återgifva Brännkyrkamännens
uppgifter. Som exempel anför jag följande:
Från Norrköping utmed
Vikbo-landets järnväg lär sålunda gå en
"silfvermalm" några meter under
dagytan med en längdutsträckning af flera
mil ut mot Östersjön och med en bredd
växlande mellan 6—15 intill 40 meter,
undantagsvis blott 1j2 m. Iakttagelsen
har gjorts från tåget.
Med anledning af denna uppgift ha
bref ingått från troende i Norrköping
med begäran om undersökning af
underjordiska i fantasien sväfvande
skattkammare. Vidare har
"mineralkompassen" påvisat den s. k.
Brännkyrkaskatten från slaget vid Brännkyrka i
en dyartad äng därstädes.
Trots flitigt arbete har skatten
emellertid ej påträffats och företaget måst
uppgifvas.
I tidningarna beklaga
slagrutemännen sig öfver att endast de fattigas börs
är öppen för dem, och berätta att de
hunnit så långt, att de nu i sin tur
kunna skratta åt dem, som dragit på
smilbandet åt deras skattsökeri.
I sanning, världen vill bedragas!
Vi återgå till det milliardrika
Vikbo-landets silfverförekomst, som många
gånger skulle öfverstiga hvad som
uppvisats på den här planeten.
En silfvermalm på t. ex. 30
kilometers längd och 20 meters bredd och
200 meters djup med en silfverhalt af
t. ex. 10 procent silfver skulle trots det
relativt låga priset af endast kr. 60 pr
kg. ofvan jord betinga öfver 3,000
milliarder kronor. Bara 600 gånger
Frankrikes krigsskadeersättning till
Tyskland 1879. Vår gamla "silfvermalm"
blyglansen håller sällan mer än 1 kg.
silfver pr ton rik malm, vanligen
betydligt mindre, och utgör malmbredden
(för en fältsträckning af ej ofta mer
än några hundra meter) sällan mer än
2 å 3 meter.
Jag har också vid flera tillfällen
kunnat konstatera slagrutemännens
fullständiga brist på kunskap i geologi och
mineralogi och att de handlat i god
och naiv tro.
De äro oskolade arbetare, en är
plåt-slagare, mycket nervös, som jämte sin
väl tioårige son har "gåfvan i högsta
grad", en f. d. grufarbetare, nu
arbetschef, "obegåfvad’’ och en landthandlare
"mindre begåfvad", som varit med om
att betala fiolerna.
Begäret efter guld är så inrotadt hos
människan, så den okunnige — för
hvilken intet är omöjligt — köper ofta
handlöst blotta hoppet med sin sista
skärf. Tyvärr varnas ej nog för allt
möjligt jobb i de okunnigas fantasi.
Ur J. V. Brobergs "Bidrag från vår
Folkmedicins Vidskepelser" har jag
hämtat nedanstående intressanta
behandling af slagrutan i sammandrag:
"Hos indierna var bruk att
offerprästen då ungboskapen drefs på bete
gaf hvarje kalf ett slag med en gren
af Qti eldguden (Agni) helgadt träd, på
det djuret skulle bli kraftigt och
mjölk-rikt."
Grenen ansågs därvid liktydig med
guden själf.
Ett liknande bruk med en
rönnkvist förekom fordomtima äfven här
och i Dalsland ännu på 1800-talet.
Här i norden var det Thor eller
Vana-Thor, som kom att motsvara den
indiske eldguden, sannolikt med tanke
på att åska ger regn och regn god skörd.
Därur anses bruket, att med kvist
uppsöka skatter och tillvälla sig makt,
ha uppstått både bland indier och
indo-germaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
