Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slagrutan och mineralkompassen. Utslaget en samverkan av aning, inbillning och omdöme. Av Carl Ivan S. Wennberg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romarna kallade "slagrutan"
Vir-gula åivima och tyskarna
Wunschel-gerte eller önskegren.
I Niebelungenlied omtalas hur under
skatten låg skimrande som guld en
gren, hvars underbara kraft förlänar
åt den, som förstår dess värde, välde
öfver alla människor. En sådan gren
var troligen ock den "gambantein",
som i Eddan omtalas, och hvarmed
Skirnir tvang Gerda att gifva Frej ttt
möte.
Ordet slagruta lär vara sammansatt
af slå (på skatten etc.) och det tyska
Ruthe, som betyder gren eller kvist.
Slagrutan kallas äfven i tyska
"Brunnenschmecker", då den
användes för sökande af vatten, och var som
sådan populär på 1700-talet — äfven
ännu på vissa orter.
Under religionsfanatiska skeden
ansågs den åf somliga som ett djäfvulens
verktyg, af andra som ttt medel för
återförande af ateister till Gud och för
rättfärdigande af Medicina magnetica
eller den magnetiska läkekonsten.
Slagrutan blef äfven föremål för
disputationer bl. a. vid Uppsala
universitet under ledning af den ryktbare
kemisten Gottschalk Wallerius, hvaraf
framgår att "recentiores metallurgi"
.trodde på slagrutans förmåga att
upptäcka metaller men ansågo det bero på
personlig "sensibilitet" under påverkan
af en ur jorden uppstigande "vapeur
metallicus".
På 1700-talet tillverkades slagrutan
enligt Dybeck på följande
konstbesynnerliga sätt:
"När man uti skogen eller
annorstädes uti gamla murar eller på stora
berg och stenar blir varse en ’runn’,
som utaf ett runnbär, som utur fåglar-
nes mun är fallit, är uppvuxen, måste
man mellan den tredje dagens och
nattens åtskillnad efter vårfrudagen samma
spö eller trä antingen afstöta eller
af-bryta.
Dock bör aktas att intet hvarken
järn eller stål därvid kommer och att
den intet vid hembärandet faller på
jorden.
Sedan sätter man samma ruta
under taket i ett rum, hvarunder man
lägger några metaller, så får man på
kort tid med förundran se huru samma
ruta under taket småningom böjer sig
efter metallerna.
När nu rutan suttit uti fjorton
dagar eller mera tar man en knif eller
syl, som är med magnet öfverstruken
och tillf orene genom en stor ’frögroda’
stucken och rispar upp barken på alla
sidorna, hvaruti man låter tuppeblod
besynnerligen af kammen på en
enfärgad tuppe* ingjutas eller droppa . . .
Sedan är den färdig och visar
ögon-skenligen prof af den underbara
naturens verkan."
Att grenen skulle tagas nattetid var
ock sed hos indierna. Enligt Plinius
togo de gamla kelterna misteln vid
ny-tändningen, så att hvarken sol eller
måne skulle se det. Från Ydre i
Östergötland heter det:
"Slagrutan göres äfven af hassel,
men denna hasselklynna ( = klyka) bör
vara växt med ena grenen i norr,
den andra i söder, så att uppgående
solen skiner genom och mellan hennes
ben."
Enligt en indisk skrift hade man
makt öfver gudar och människor om
grenen vuxit mot nordost, öfver endast
människor, om den vuxit mot norr, och
öfver gudar om i öster. Brynhilda
* Tuppen ansågs vara en uppenbarelseform af eldguden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
