Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ödeskogen. Sägen från Skrikerum i Tjust. Av K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Visst vraken högt i luften tror
han ser en rullsten, raggigt grå,
hvarunder kanske räfven bor
med räfsan och de späda små.
Men vraken, som tveksam vaktar
hvart kryp som rör sig bland gröna skotten,
ett tiomilshaf af grenar betraktar
och hittar ibland vid en vindil botten.
Han skönjer en backe med tångbrun ljung
och enar likt hafssnäckor vridna, stela
kring mastfurn, hvars segel slutat spela,
fallen från stupet, rotlös och tung.
Han skönjer en skogstjärn i gråstensfjället
spegla hans glidflykt och — hvar han vill —
små skygga vatten glimta till,
fast åsarna hastigt gömma stället.
Vida skönjer han tusen trän
med topparna svajande hit och hän
likt skum på ett mörkgrönt och fjärranblått
och vindrördt haf, hvars stränder ingen nått.
Sänker han sig, med guldögon spanar
han ekorrns rödpäls bland skumma granar
och räfvens smygtitt ur lyan bak enen
och ormens rostband på järnsvarta stenen
och domherrungen, som nyss föll ur boet
och snappades strax af det tysta loet,
och yra och rappa och trinda små fötter,
som om hvarann vimla och tumla och traska
med rosiga kroppar och trynen, som smaska
och skria och grymta bland ållon och rötter.
Här är hans jaktmark fri. I skog och äng
och sjö och ström är hans, hvad än han såge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
