Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ödeskogen. Sägen från Skrikerum i Tjust. Av K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, rödjarens hus i snår och i grus
och hans skalle i ljungbackens skugga och ljus,
men det glittrar i ögonens gropar.
Ty genljuden gå: Oho, åhå,
rodnande vass-sjöar blickstilla stå:
en stämma, en stämma ropar!
Så tyst. Och skogen drar igen
ett andetag och hoppas än,
att endast göken höjt sitt rop
bland rop i skogens fågelhop.
Och dagen går till ro i snår,
men snarligt i dess röda spår,
dem nattens skugga sopar,
skall dag stå röd i samma glöd,
ett löf ur samma öfverflöd,
som löf på marken hopar.
Tyst, hör du i öst en ropande röst,
ej sprungen ur ett fågelbröst,
en människoröst, som ropar?
Genljuden gå: Oho, åhå!
Nymornade vass-sjöar blickstilla stå,
men åsarna hotande svara:
Åhå, oho, hvem är du, månntro?
«En människa är jag ur människobo,
en frälst ur en ödelagd skara.
Oho, åhå, jag leta väl må,
och funne jag en, så vore vi två,
jag söker en människa bara!"
Mäktiga skog, du hörde och log
håhå och hoho och håhå, där han drog,
en ropande röst i din öken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
