Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ödeskogen. Sägen från Skrikerum i Tjust. Av K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men sent eller snart slog björnen till port
ett hål i en vägg, tillräckligt stort
för honom och skogens öfriga grå
troll, som behagade hälsa på,
där flinta och stål voro glömda båda.
I bänken satt husfrun: af ben voro dragen,
och löjet var föga fagert att skåda;
men frisk var luften, den doftade kåda
och ängsmark, aldrig af lie slagen,
och honung af bin, som från knut till knut
i stugan surrade in och ut
den långa, surrande sommardagen.
Löf täckte golfvet: i lag på lag,
som år efter år de singlat från åsen
och fukit från dörren, där furulåsen
bräcktes kanhända på samma dag,
då hornrutan spräcktes af trotsiga grenar...
I sommarstiltjen knappt fläktar ett drag:
i ringel på eldhärdens solvärmda stenar
har tomtormen lagt sig att slumra ett slag.
Hvem sof ej härinne, sen röken somnat?
Hvem sof ej med tomten, till slutet trogen?
Hvem sof ej därute, sen plöjarn domnat
vid randen af mossen, som gömmer plogen?
Skogen sof ej, nu rådde skogen.
Skogen förtärde som fordom flamman,
som tiden och döden:
fram öfver bygden gledo dess flöden,
slogo dess syndaflodsböljor tillsamman,
flöto längs stränderna, hösten och våren,
de långa, de skumma, de hemska åren. ..
Så spritter det till en kväll, och en drill
fastnar i strupen, och suset står still
i grandungens lyssnande hopar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
