Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Vet hon t. ex. varför jorden
kretsar kring solen?" sade Kornetten och
stödde sig tankfullt mot yxan.
"Nej jösses, hur ska jag veta det?"
ropte Gerda.
"Jo ser hon, det är gravitationslagen
det, Newtons gravitationslag. Jaha! Vet
hon hur han kom på’n då? Jo se han
såg ett äpple falla, ett vanligt
bond-äpple. Är det inte fan? Det är inte
vem som helst, som tänker på sånt,
när han ser ett vanligt bondäpple falla
inte. Och hör nu hon, om jag
nedsänker mig i vatten, vet hon hur
mycket vattnet väger, som jag trycker
undan?"
"Å, han ser mig just ut att ha varit
nersänkt i vatten han," skrattade Gerda
med en liten blick på hans händer.
"Till saken!" bet Kornetten av
något stött. "Fruntimmer kan aldrig
hålla sig till saken! Jo ser hon, det
där vattnet väger precis lika mycket
som jag själv. Det kom en som hette
Arkimedes på, när han badade. Det
var han, som kunde lyfta jorden, bara
han fick en fast punkt, vad tusan det
nu skulle tjäna till. Ja, ser hon, det
är fysik allt det där. Det är inte lätt,
ska jag säga."
Och Kornetten nickade
beskyddande och slängde yxan på axeln och
gick hem till missionskapellet och sov
gott på sin gamla halmmadrass. . .
Det vet var och en, att det är
mycket varmt både att gå och att arbeta
inne i täta skogen. Men nu glesnade
det som sagt mer och mer och började
att dra fördömt snålt från nordsidan.
Och Nilsson kände på sina ben att det
var snö i luften.
Kornetten fick allt emellan ta
åkar-brasor och tina upp nävarna i
byxfickorna. En dag, när han klämde i
med yxan, så sprack rocken i ryggen
ända från högra axeln och ner till veka
livet. Då började han frysa på allvar.
Han sökte sy ihop luckan själv, men
han var för fumlig med nålen, och
när det äntligen var färdigt, ville det
inte hålla. Han smög en omväg vid
Svälthammarn för att Gerda inte skulle
se förödelsen, men till slut blev det för
kallt, så han måste svälja sin stolthet
och be henne om hjälp.
Gerda satt inne vid spiseln och
byggde nät. Kornetten kom fram blå
om läpparna, med rocken i handen.
"Jo förlåt. .. en bagatell... ett
litet hål på rocken . . . Skulle hon vilja
hjälpa mig att sy till."
"Kors i jemine," ropte Gerda, när
hon fick se hålet, "har han inget annat
att gå med?"
Kornetten låtsades ta saken lätt:
"Nej ser hon, så’n är jag. Jag
bryr mig inte om nånting. Det får
basa. Hon må tro, jag har haft roligt
i min dar."
"Men snälla han, nog tycker han
väl ändå det är vådligt, att det gått
så där utför för’n," sade Gerda och
trädde på nålen mot ljuset.
"Vådligt? Pah! Nog kunde man
sparkat sig fram, om man velat. Men
jag har levat livet jag, geliebt und
ge-lebet som tysken säger ..."
Han försökte vissla, vilket
misslyckades, därför att han skakade
tänder. När han såg Gerda le sorgset
över sömnaden och stjäla ömkande
blickar till honom, då blev han smått
fundersam och fick ett svalt medlidande
med sig själv.
"Vet hon vad alltsammans beror
på?" sade hon. "Jo ser hon, det beror
på nånting, som kallas för imperativet,
det kategoriska imperativet, ta mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
