Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tusan, om det inte heter så. Jag har
ett hästminne, ser hon. Men rår jag
för att jag inte fick tillräckligt av det
där imperativet, inte ens så jag kunde
bli teolog. Det är vårherres fel och inte
mitt."
Kornetten fick sin rock tillbaks och
tackade och gick. Men det där
självmedlidandet var farligt. Han låg på
sin brits mellan Generaln och Hyva och
stirrade på den kalla månen i sin
fro-stiga ljusgård och kunde inte sova. Han
tänkte på sin längesedan döda mor och
på Gerda, som föraktade honom. Och
han kände sig liten och gränslöst
övergiven i den stora förskräckliga världen.
Varken hans glänsande kunskaper eller
hans överlägsna världsvana kunde
riktigt hjälpa honom. Han skulle velat
rädda henne ur livsfara och så rycka
på axlarna och gå, eller också bli
förorättad av henne och slå henne, tills hon
bad om försköning: Snälla, fina doktor
Bengtson, förlåt en stackars okunnig
bondflicka. Värdigas ge mig en enda
liten kyss, så jag får något att drömma
om i mitt fattiga liv . . .
Kornetten suckade tungt och vände
sig mot väggen. För första gången i
sitt äventyrliga liv kände han sin stolta
frihet hotad.
Efter någon tid föll Kornettens
sommarkostym ohjälpligt sönder. Skjortan
hängde ut och bara tårna lyste fram
ur de trasiga gula skorna. När så dén
riktiga vinterkölden kom till, då gjorde
han en ganska slät figur. Han band
ihop rocken med tåtar som ett paket,
och utanpå skorna surrade han två
gråa stumpar, som han klippt ur sin
sängfilt. Han såg ut som en rysk
tiggare, där han larvade till arbetet i regn
och blåst. Svälthammarn undvek han
omsorgsfullt.
Men varför sökte han inte få köpa
några paltor av bönderna på ön? Ja,
det var en inrotad fördom hos honom.
På tio år hade han icke tillhandlat sig
en tröja. Brännvin och mat köper man,
om man kan och behöver, men kläder
det får man av gamla kamrater och
välgörare.
Till slut tyckte ändå Nilsson det
gick för långt, så han stack åt
Kornetten vad han hade innestående och mera
till och föste honom ombord på
fiskköparns kostersump, som skulle segla
in till stan.
"Rigga opp sig nu, Bengtson, och
kom sen ordentligt tillbaks," sade
Nilsson, men såg mäkta betänksam ut.
"Fin som en engelsman . . . orkidé
i knapphålet," sade Kornetten, som
plötsligt gripits av vild fåfänga. Och
han satt på sumpen och tänkte på, hur
stolt han skulle komma klivande i
stövlar och nya byxor och vårdslöst
stödd på yxan överräcka en
sidenschalett till Gerda,
Men ack, på aftonen fyra dagar
senare var det ett eländigt bylte, som
langades upp på bryggan ur
fiskköparns sump. Där låg nu Kornetten
och sov som ett djur mitt i en rishög,
dit mor Norlin av barmhärtighet
släpade honom. Och den spräckta
sommarkostymen och de trasiga skorna
hade han alltjämt på sig.
Nästa morgon när han gick förbi
Svälthammarn, var han grå i synen
och sårig i ögonen. Och han svängde
med yxan och pratade och domderade,
alldeles som om han haft en hel här av
små onda andar omkring sig.
Gerda som just kom med ris ur
skogen vände sig bort och sade ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
