Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var det en hel soffkarm, som
föll och yrde upp tu väldigt snömoln.
Själva soffan kom efter. Hon blev
hängande i fötterna och liksom tiggde
om nåd men grova nävar lossade det
sista krampaktiga taget och man
skrattade vilt åt det stackars skrovets
knakande fall. Efter soffan kommo några
järnsängar med lekande fart, men så
blev det alldeles tyst en stund, en dov
och tryckande tystnad för mor Norlin,
som anade det värsta. Det var alldeles
som man samlat sina krafter till en
sista, förfärlig ansträngning. Och vad
fick mor Norlin se, om inte
skorstensröret, som höjde sig och vacklade av
och an uppe på taket. Men rätt som
det var så sjönk det med ett hjälplöst
uttryck ner ända till de båda
korsarmarna, och strax var det något stort
och svart, som långsamt sköt upp i
fönstret och vägde och föll med en
vådlig skräll. Det var själva
järn-spiseln.
Då blev mor Norlin rädd för dotter
sin och sprang hem och satte en stor
kittel med vatten på elden.
Men det förvildade
skogshuggar-gänget tumlade ut ur missionskapellet,
där snön virvlade över det tomma
golvet och de trasiga rutorna
brummade som domedagens trumpeter. Då
Generaln fick syn på yxorna i hörnet
ute i förstun, var det en sista glimt
av förnuft och gammal ängslan för
jourhavande officern, som flög genom
hans hjärna, och han satte sig på
yx-högen, medan de andra dansade förbi.
Men när han skulle resa sig ville det
inte lyckas, utan han råkade somna i
stället och låg där hopkrupen och
drömde så pass gott, som man kan
drömma på en bädd av yxor och med
litertals av gift i kroppen.
Det skrålande fjöljet svängde
haly-tömda buteljer och tumlade fram i
snöyran, gråa och underliga figurer, som
lämnade ett ojämnt och snart utplånat
spår efter sig i markens döda, vita
täcke. In i skogen bar det på
sällsamma omvägar, och när de råkade fram
till hygget vräkte de omkull sina egna
vedstaplar. Kornettpn anförde
stormkolonnen och var full av titanisk
för-hävelse både mot Nilsson och bolaget
och gudfader i himmelen. Det
gnistrade innanför ögonen och rann som eld
i ådrorna, och ibland flög han högt
över molnen och plojbkade fjädrarna av
en skock enfaldiga julänglar, och
ibland roade han sig j med att kliva
omkring på krossade fienders
huvudskålar, däribland en viss professor i fysik
och en fördömd ingenjör, som hittat
på någon sorts kpntröllur för
nattvakter.
Under allt detta började det
skymma, och de kommo f t på en brusande
talludde, där vågorna bröto. Vattnet
var alldeles svart mot snön, endast
skummet rodnade ivagt i det sneda
ljuset från en lång, hämmande
molnglänta över skogslinjerna i väster. Det
var som någon lättat litet på locket till
en kokande järngryta, så spiselelden
lyste in längs kanten i
Men Kornetten typkte han stod på
världens yttersta udde på världens
yttersta dag. Och han vinkade åt
brottsjöarna:
"Kom an, era
bara!"
Han spottade föifaktfullt, när
sjöarna trots ideliga anlopp aldrig nådde
högre än till hans fötter.
De tumlade vidare bland
strandstenarna. Men så bc^jade det tryta i
buteljerna, och den väta blåsten kylde
djävlar! Kom an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
