Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Skogshuggarna på Gillinge Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom rockarna. Och hur det nu var
så försvunno både grälet och sången
och svordomarna som små eländiga
suckar i havsdånet, och trots alla
åthävor voro de inte annat än några
stackars svarta fläckar i allt det yrande
gråa, som piskade ögonen och rann
vått vid halsen. Det kom en frusen
och hemlös lömskhet i deras rus och
när de sågo ett litet rött ljus lysa ur
Äppelbloms tallbacke vid Skvaltviken
så rusade de strax dit.
Äppelblom som sett dem stryka
längs stranden, stod blek som ett vax
i fönstret.
"Hit med pengarna våra," tjöt
Jonte.
"Nu så ska du få fira jul med
schangtilt folk," hostade Prinsen och
krånglade med dörren.
Äppelblom sprang darrande i
knävecken efter sin julliter, som han nallat
ur lådan, och slängde ut den åt dem.
De svarade med att krossa varteviga
fönster i stugan, så gardinerna blåste
ut i korsdraget och hyllpapper och
fönstermossa kom farande. Sen
sprid-de de sig på gården och slogo sönder,
vad de kommo över. Kornetten
trasslade in sig i strömmingsskötarna nere
i gistgården och skar härs och tvärs
för att komma loss, men Hyva lunkade
helt tyst ner till hamnen och lossade
motorbåten, så den drev ut och
försvann i snöyran. Äppelblom skrek och
grät och förbannade, men kom sig inte
för med bössan, ty han hade inte
hunnit med något starkt ännu, och bönder
äro rädda för blod på nykter kaluv.
När sen skogshuggarna fick tag på en
stege och klungade sig vid
köksfönstret, då smet han ut bakvägen och
flydde till skogs med sin käring.
Men i hans stuga blev lika
grundligt storstädat som i missionskapellet.
Till Södermans i Kyaviken drog
så skaran, jäktad av alla
våldgästningens och överfallets onda andar.
Nu är att säga huru gamla
Söderman och Agust, pojken hans, drucko
sin jul. Jo, lågo och drucko i
fållbänken det gjorde de. Käringen, som
visste hur det plägade gå, hade bäddat
åt dem på var sin sida om ett stort
bord med två buteljer. Då och då lyfte
en av dem huvudet, tog sin butelj till
munnen och drack. Dessemellan
små-sovo de. Detta var närapå saligheten
för dem. Men käringen hölls vid den
rödglödgade spiseln och drack kaffe
på bit. Och utanför ven stormen och
mullrade havet. Men här var tryggt
och varmt.
Då var det som rostiga stämmor
hördes där ute och dörrn knakade och
rutor klingade och en snöblandad pust
for rakt i synen på den saligt
drömmande Söderman, som vaknade och
blev tvärnykter och for i byxorna,
jämrande och kvidande:
’ ’Jeses, söte, lille Jeses, på självaste
julafton! Sånt asfölje, såna okristliga
helveteshundar! Söte, lille Jeses!"
Därute stod Kornetten med en lång
hässjestör och petade dystert leende
ner tegelpannorna. Men Hyva och
Prinsen och Jonte sprungo mot dörrn
med en stock, och hela den snöiga
horden stormade in och kastade sig
över det starka och motade ut
bond-stackarna, som fingo lämna allt i sticket
och fly hals över huvud. Under bråket
slogs lampan ner och slocknade. Då
drogo skogshuggarna ut Södermans
finaste soffa på vedbacken och tände
på den med en brand från spiseln,
och så dansade de som negrer kring
elden bland virvlar av sot och röda
flingor.
När soffan började slockna, drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
