Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Farligt? Ånej, det är det väl
inte." Magda tittade upp på honom.
Hon hade varit upptagen af att se på
den spännande herrns snörkängor, som
hon verkligen aldrig hade sett maken
till ens i Bröaryd. Hon tyckte, han
hade tu litet konstigt tonfall.
Det tyckte Fritz också.
"Det är väl inte värre än vanligt?"
frågade han nästan mot sin vilja.
"Ånej, det är det väl inte," sade
Fransson om igen. Så tystnade han.
De små, litet plirande ögonen
vandrade långsamt från Fritz till fru Martha
och från henne tvärs öfver bordet till
Magda.
Magda fick en förnimmelse af, att
hon på något vis satt i vägen för den
spännande herrn. Hon kände det lika
tydligt, som om han hade sagt det rent
ut. Hon gjorde en rörelse för att resa
sig upp ur soffan.
"Kanske tant har någonting att tala
om, som är alldeles privat?"
Fru Martha såg på henne. Hon
hade fått sin stela blick.
"Jag? Nej, lilla barn, hur kan du
tro det? Jag har inga hemligheter och
gudskelof för det. Det finns ingenting
så betryckande för människans psyke
som det, som inte kan talas om. Hade
jag en hemlighet, en verklig hemlighet,
så vet jag, att jag inte skulle ha en enda
sekunds ro, förrän jag hade talat om
den för så många som möjligt — hade
fördelat bördan på besläktade och
sympatiska själar — bredt ut den inom en
sympatiens cirkel som ett träd, som
fäller sina blad —" Hon gjorde
långsamt en rörelse ut i luften med bägge
händerna och böjde sig en smula
framåt med blicken mot mattan. Därpå
rätade hon upp sig, och tonfallet blef m
annat, mera utåtriktadt. "Nej, men
lilla Magda, det finns sorgliga saker,
oförklarliga, underliga saker. Och det
tror jag, Fransson håller med om?"
Hon knäppte händerna och skilde dem
igen.
Fransson hade lyssnat med ett
ansikte, som var absolut orörligt. Han
var van vid hennes nåds sätt att tala
och visste, att det tog litet tid. Hon
var ttt fruntimmer, som kunde lägga
ut allting så huggarns märkvärdigt. Han
såg för ttt ögonblick nästan vis ut.
Därpå nickade han.
"Det gör jag, hennes nåd."
Det blef tyst. Fritz såg först på
Fransson, så på fru Martha.
"Hvad är det Fransson menar?"
sade han förvånad.
Fransson tittade på honom, men
teg.
"Det är således på samma sätt nu
igen?" Det var fru Martha, som bröt
tystnaden. I hennes röst låg någonting
af melankolisk visshet.
"Ja, det är det," sade Fransson med
en kort nick.
Fru Marthas blick blef mycket stel.
Hon fixerade tofsarna på kordongen,
som höll matsalsportiären åt sidan
half-vägs upp, men det var, som om hon
inte sett den. En sekund slöt hon
ögonen.
"Underligt, underligt," sade hon
lågmäldt. Fransson svarade ingenting,
men nickade kort.
"Hvad är det, som är underligt?"
frågade Fritz. Att mamma tyckte, det
var underligt, frapperade honom inte,
men Fransson? Då måste det vara
underligt.
"Ja, Fransson," sade fru Martha
plötsligt. "Det är en gåta. En förfärlig
gåta," tillade hon mera beslöjadt.
"Men jag förmår ingenting. Ingen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
