Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonsin förmått någonting. Det är så
mycket dunkel kring människornas
vägar — så många händer, som sträckas
i dunklet —" Hon talade stötvis, som
om hon sett syn efter syn inne i sig
själf. "Somliga familjer tyckas ha ttt
öde —"
Franssons hopknipta mun såg ut att
bli smalare och tvärare, allt efter som
fru Martha talade.
"Det tycks så," sade han med
gillande eftertryck. Därpå tvekade han
litet, medan han kastade en blick tvärs
öfver bordet på Magda. "Men efter
hennes nåd ändå talar om händer, så
— om jag nu skulle säga min mening
— så tycker jag, att det nog vore lika
så bra, om man tog och såg efter,
hvems händer det var."
Fritz satt och tittade på Fransson.
Han hade utan att själf veta det gjort
sin grimas med vänstra mungipan och
ögonlocket. Magda tittade också på
Fransson. Hennes nyfikna, mörkblåa
ögon hade tinat upp på ttt egendomligt
sätt. Det var ändå något, som började
ge en liten anstrykning af spänning.
Hvad var det frågan om?
Hon vände sig och såg på fru
Martha. Fru Marthas bruna ögon voro
stora och vakna, och det, hon sade,
kom i en dämpad, men ovanligt nykter
ton.
"Hvad vill Fransson säga med
det?"
"Jag vill säga det," sade Fransson
långsamt och tydligt, "att om jag vore
hennes nåd, så skulle jag sannerligen
ta och se efter. För ända från den
stund, då jag fick begrepp om att tänka
och lägga ihop, så har jag haft klart för
mig, att det här inte går naturligt till."
Fru Martha sköt plötsligt upp
axlarna, som om hon fått en isbit mellan
skulderbladen. Hon ryste till.
"Fransson, säg inte det."
"Joho, det säger jag. Och det får
hennes nåd vara så snäll och ursäkta.
Man tjänar inte hos samma herrskap i
fyrtiofem år, utan att man liksom får
en sorts intresse. Och den där
magkatarren tror jag inte på."
Magda hade fått en lätt skär färg
på kinderna. Det konventionella i
uttrycket vek och efterträddes af
någonting annat. Hon såg nästan glupskt
nyfiken ut.
Den, som om igen bröt tystnaden,
var Fransson. Han talade mycket
san-sadt, men med någonting
oomkullrunke-ligt öfvertygadt i rösten.
"Ser hennes nåd, jag kan inte
begripa, hvarför tre stycken i samma
familj ska vara klena på precis samma
sätt."
"Fransson!" Det låg verklig
förskräckelse i fru Marthas utrop.
"På precis samma besynnerliga
sätt," fortsatte Fransson utan att låtsa
om utropet.
"Å, Fransson," sade fru Martha
bevekande.
"Och fröknarna — ja, hennes nåd
vet ju så precis — de ha hållit på med
det i sex år, märk det. Och det är
jämnt ackurat precis på pricken lika
länge som de ha rådt om Gårda
ensamma." Han accentuerade hvarje ord
genom att knacka sig på högra knäet
med pekfingret.
Det föll en obehaglig tystnad öfver
det stora hvardagsrummet. Fru Martha
knäppte händerna och skilde dem åt
igen. Hon gjorde det flera gånger, men
blicken var inte det minsta stel. Hon
såg oafvändt på Fransson, och hon
hade fått ett bekymradt, djupt veck
mellan ögonbrynen. Fritz’ vänstra
mungipa hade åkt ned igen! Han såg
ytterligt förvånad ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
