Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Fransson," sade fru Martha
osäkert efter en mycket lång paus.
"Ja, hennes nåd," sade Fransson
tillbaka. Han nickade.
"Fransson är förfärlig." Fru
Martha lät verkligt upprörd.
"Ja, ursäkta mig, hennes nåd, men
man får väl lof att tala någon gång.
Och den, som är närmast att tala med,
det är väl ändå hennes nåd."
"Ja, ja, Fransson, men i alla
fall —"
"I alla fall, det skall inte hennes
nåd säga. Ifall jag fick ta mig den
dristigheten att ge ett råd, så skulle
hennes nåd säga så här: I sommar
tänker jag bo på Gårda."
Fru Martha satt och klippte med
ögonen. Hon såg utomordentligt
osäker ut.
"Säger Fransson det?"
"Jaha," sade Fransson med ens
tryggt- ’’Det säger jag." Han gjorde
ttt litet uppehåll. "Fröknarna ha på
sex år inte mått bra mer än en enda
sommar, och det var, när hennes nåd
och häradshöfdingen bodde ute hos
oss."
Det blef omigen tyst.
"Och det är säkert, det."
Fru Martha tittade bort från
Fransson. Hennes ögon följde den
mång-färgade bården på plyschportiären,
men blicken var inte stel. Den var
endast ängsligt eftertänksam. Hon höll
händerna stilla i sitt knä. Ingen sade
något.
Plötsligt klirrade det till. Det var
Ingeborg, som kom i matsalsdörren
med kaffet.
"Fransson dricker väl en kopp kaffe
med oss?" frågade fru Martha.
’ Tackar allra mjukast, hennes nåd,
men se det tror jag inte, att jag kan.
För se, jag har så mycket att uträtta,
och båten går half åtta." Fransson
hade skarp hörsel, och vid det första
klirrandet af brickan hade han
instinktivt rest sig upp. Att äta eller dricka
i sällskap med herrskap var det värsta
och tråkigaste, han visste.
"Men Fransson får lof att gå ut
och hälsa på Tyra," sade Fritz.
"Annars blir hon stött, och det vet väl
Fransson, att det blir svårt."
Fransson knep på munnen. Hans
små runda ögon plirade litet mot Fritz.
’’ Tackar,’’ sade han. " Tackar allra
mjukast." Rösten berättade tydligt, att
det inte var någon tom
tacksamhetsfras. Att gå ut och hälsa på Tyra, det
betydde också kaffe och ett kaffe, som
smakade. Han bockade sig upprepade
gånger för fru Martha, som stigit upp.
"Jag får väl ingenting säga åt
fröknarna, jag menar om sommarnöjet?"
"Vet Fransson, det kan jag inte
säga, åtminstone inte just nu."
"Nehej, nehej, men ifall att hennes
nåd skulle komma på den idén, så vore
den, som sagdt var, inte dum." Han
sneglade litet på Ingeborg, som just satt
brickan på bordet, och tystnade hastigt.
Fru Marthas blick hade stannat på
Ingeborgs förkläde, och den blef
plötsligt stel. Grönt — det nya förklädet
var grönt. Grönt var en glad färg —
grönt var från urminnes tid en symbol
af hoppet — glädjen — det ljusa. Hon
knäppte ihop händerna.
"Jo, Fransson," sade hon med ens
beslöjadt. "Det är mycket möjligt, att
jag kommer. Det är så underligt —
det är, som om någonting sade mig,
att jag skall komma. Om Fransson vill
säga det, så säg det. Jag tror, att jag
måste komma." Hon andades djupt,
medan hon oafvändt fixerade förklädet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
