Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN JACQUES’ UNGDOM.
ETT UTKAST AV DAVID SPRENGEL. *
I.
1912 har firat tvåhundraårsminnet av
Rousseaus födelse, och det märkvärdiga
är icke håra, att mannen levat så länge,
men att han inga tecken visar till att
vilja dö. På honom bita icke åren, och
just under den senaste tiden har han,
med en bevarad ungdomlighet, som måste
förbluffa, gjort nära på mera väsen av
sig än någonsin. Sedan ungefär ett
decennium är det i själva verket, som om
filosofen från Geneve ånyo oavbrutet
befann sig som medelpunkt i ett skränande
folkupplopp, där visslingar skära luften
och lidelsehesa röster ropa bravo, bravo,
där käppar höjas till slag och händer
till applåder, där alla anleten lysa bleka,
av vrede och av hänförelse.
Men underligt, om också icke precis
oförklarligt, är, att den diskussion, som
allt hetare ju mer man närmat sig
jubileet (eller sorge- och klagofesten)
brunnit kring Jean Jacques Rousseaus namn,
huvudsakligen varit en diskussion i
politiska och sociala stridsfrågor.
Oförklarligt är det icke, ty i detta avseende
är allt endast fortsättning på en början,
som gjordes för inemot hundratjugufem
år sedan. Genast efter franska
kungadömets fall började nämligen Vancien
regimes såväl fiender som anhängare litet
emellanåt utpeka Rousseau som den
förnämste upphofsmannen till katastrofen,
välsignande honom de ena, förbannande
honom de andra. Åsikten att Rousseaus
spekulativt politiska skrift
»Samhällsfördraget» skulle vara hela Rousseau och
hela revolutionen, som Rarbey
d’Auré-villy under fräsande och lustiga
sarkas-mer roade sig med att formulera 1858,
började skisseras redan då. Men det
blev Taine, som med sin stora talang
och sitt ännu större namn avgörande
fastslog uppfattningen, och lille Jules
Lemaitre gör i sina ju även i Sverige,
onödigt nog, studerade kåserier
egentligen endast några lättfattligare och efter
de sista ögonblickens
societetssmakrikt-ning avpassade enklare piruetter inom
de linjer, som Taine redan hade dragit.
Om Rousseau-debattens karaktär sålunda
icke är helt oförklarlig, är och förblir
den lika fullt underlig. I en väl
dokumenterad liten bok »J. J. Rousseau och
franska revolutionen» har Edme
Champion både omintet- och löjliggjort Lemaitre
genom att påvisa, hurusom enligt samtida
uttalanden av omdömesgilla
personligheter allt i Frankrike tydde på
sammanstörtande och förestående omvälvningar,
långt innan Rousseau hade uppträtt eller
gjort sig allmännare bekant, och genom
att framhäva, vilken lång och glänsande
rad av franska skriftställare allt från
Montaigne och hans vän Étienne de La
Bo-étie, allt från Pascal, Fénélon och
Mas-silion (för att icke gå tillbaka till
Gré-goire de Tours på 500-talet!) ända fram
till Montesquieu sagt vida skarpare saker
än någonsin Rousseau om
»folksuveränitet» och »furstetyranni»; det senare
förhållandet var för övrigt redan
restaurationens Chateaubriand nog rättvis att
påpeka i Génie du Christianisme. Vilken
plats man än vill ge det rätt isolerade
»Samhällskontraktet» i Rousseaus
författarskap och tankebyggnad, absolut
omöjligt är i alla händelser att i dess
lugnt teoretiserande sidor, vilkas
intellektuellt nyktra resonemang alls icke
värmas av den vanliga rousseauska stilens
flamma, se någon stridsskrift i stånd att
uppelda folkmassor; både där och
överallt annorstädes varnar Rousseau dem,
som skulle kunna känna sig frestade att
omedelbart och obetänkt överflytta hans
teorier i verkligheten och uttrycker sin
förskräckelse för utopister; och dem, som
prompt vilja förvandla Rousseau till en
terrorist, kan man bemöta med otaliga
uttalanden sådana som detta: »För intet
pris i världen skulle jag vilja ha tagit
del i någon konspiration, om det så
vore den mest legitima, ty dylika
företag kunna ändock icke utföras utan upp-
* Bilderna äro hämtade ur det på Albert Bonniers förlag till julen 1912 utkomna praktverket
Jean Jacques Rousseaus Bekännelser, i oförkortad översättning med upplysande och kompletterande
noter samt ett antal porträtt och bilder utgivna av David Sprengel. Förra delen. 9 kr.; inb. 12 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
