Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mat och vitterhet. Kulinarisk skiss av Karl Benzon. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resa i Sverige. De av honom
meddelade kulinariska iakttagelserna ha ett
visst kuriositetsintresse, samtidigt med
att de stundom äro smickrande för vårt
land. Således vill jag anföra ett par av
dem på grundspråket:
"Der er da först Filibunka, der på
jydsk hedder ’Suurmälk’ og på själlandsk
’Tykmälk’; og som i Suurmälketiden ikke
tör mangle på en svensk Restauration.
Så er der ’Gravlax’. . . Jeg spurgte
en af mine stockholmske Venner, der på
en Restauration tracterede mig med denne
Ambrosia, hvorfor den hedde ’Gravlax’?
Han vidste det ikke; jeg mente: at
Be-nävningen måtte udledes derav, at denne
Rets Nydelighed kunde forföre til at äde
sig ihjel; ja at den Döde fik -— eller
burde få — en Portion med sig i
Graven."
Våra släpärter finner Blicher vara "et
anständigt Surrogat for Asparges"
(sparris).
"Man berömmer i Sverrig Björnekjöd
som sådan en läkker Spise. Det må da
vare det färske; thi saltet og speget vilde
Skinken ikke smage mig när så godt som
den af Svinet."
Och nu ett skutt över Sundet!
Äkta klassisk i sin oförlikneliga
naturtrohet är August Strindbergs skildring av
den kräftätande magistern i "Måste",
"Giftas" I:
"När kräftorna, sex stycken, anlänt,
undersöker han deras kön, och när intet
befinnes att invända skrider han till den
njutningsfulla akten. Servetten stickes
med ena hörnet under löskragen, två
smörgåsar med ost ställes i beredskap
bredvid tallriken och han slår i ett glas
öl och en halva. Därpå tar han den lilla
kräftkniven och börjar slakten. Det finns
ingen mer än han som kan äta kräftor
i Sverige, och när han ser någon annan
råka äta kräftor, säger han: Du kan inte
äta kräftor. Först gör han ett snitt
omkring kräftans huvud, och sedan han fått
hålet för mun, suger han.
Det är det finaste, säger han. Sedan
lossar han thorax från underredet, ristar
blodörn som han kallar det, sätter
tänderna i skrovet och suger i djupa drag;
därpå släpar han de små benen som
sparris. Därpå äter han en nypa dill,
dricker en mun öl och biter i smörgåsen.
Sedan han noga skalat klorna och sugit
ur de finaste kalkrören, förtär han köttet
och övergår till stjärten. När han ätit
tre kräftor tar han en halva och läser
utnämningarna i Posttidningen. Så har han
gjort i tolv år, så kommer han alltid att
göra."
Men svensk matpoesi? frågar kanske
läsaren. Ack, så vitt jag vet saknar vår
svenska litteratur egentliga matskalder.
Fast nog skymta gudsgåvorna fram här
och var. Så kan man till exempel med
Sehlstedt, "den glade
Sandhamnssångaren", kväda, ehuru till utländsk melodi
("Trumpetaren från Säckingen") och med
ackompanjemang av ess-kornett:
»Du är för ung, du kan ej lutfisk vara,
du är för gammal att bli kabiljo!»
Jo, JO!
Titelvignett i »Almanach des Gourmands 1803».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
