Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är han, vars lärjungar blevo
Ghateaubriand och Sénancourt och hela
1800-talets romantik, och det är hans
inflytande Melchior de Vogué för några
år sedan jämförde med Napoleons:
När man försöker att mäta denne
utomordentlige mans allt omfattande och ihållande
skaparmakt, tvivlar man om att ens Napoleon
gjort så vidsträckta erövringar och lämnat så
djupa och varaktiga spår efter sig i världen.
Isynnerhet denne Jean Jacques är det,
som »icke åldras», såsom Tolstoy säger,
utan förblir evigt ung, men hur han
fann det livselixiret, förstår man endast,
om man så intimt som det är möjligt
R. Gardelle pinx. et sculp.
Utsikt över Geneve från Lancy (1728).
tränger in i hans utvecklingshistoria, och
därför är hans »Bekännelser», som ger
denna, som han själv såg den, en av
alla tiders största böcker.
II.
När Jean Jacques i slutet av
Bekännelsernas första bok en marsdag rymmer
från fädernestaden, är han ännu icke
sexton år gammal: femton år och åtta
månader ungefär.
Så kort hans liv har varat, har det
likväl haft sina perioder: man märker
tre, ganska skarpt från varandra skilda.
Den första sträcker sig från hans
födelse den 28 juni 1712 till hösten 1722.
Dessa tio år innefatta hans egentliga
barndom, den tid då han i trygg och
lycklig hemkänsla som en djurunge i boet
kan blicka ut mot det liv, vari han så
småningom skall orientera sig. Från
oktober 1722, då fadern, som på grund
av en slagsmålshistoria råkat i delo med
rättvisan, flyr från Geneve — modern
har han aldrig känt, hon dog vid hans
födelse — har han ej längre något
verkligt hem; han överlämnas till främmande
människor, och tio-elvaåringen måste
redan känna sig som en främling i
världen.
Det begynnande 1700-talets Geneve
var icke precis Calvins, men den
kulturmiljö, som berör ett begåvat barns
fantasi, är sällan helt det pågående
ögonblickets, utan en i
någon mån
bakomliggande: den som
minnesmärken och byggnader
berätta om, den varom
de storas anekdoter
tala, den som
atmosfären kring de åldriga
och vita i släkten kallar
tillbaka. Och i mångt
och mycket härskade
för övrigt ännu gamla
traditioner och gamla
lagar i staden, och
alltför fritt behövde
inbillningen icke skapa
för att försätta sig
tillbaka till 1500-talets
lilla oförfärade och
troende samhälle, till Jean Calvins och de
franska hugenottimmigranternas tappra
och fanatiska sköldborg kring sträva
bibelord och omänskligt stränga sedebud.
Den »Gudsstat» Calvin och hans
vänner murade upp i Geneve hade i själva
verket i sin oresonligt teologiska
karaktär fått något antikt omänskligt över sig.
Det var en smula, en svag skymt
åtminstone, av det grymma, men mitt i sin
oförsonlighet storartade gamla Israel före
konungarna, som gick igen. Varje
spontant utslag av mänsklig livsglädje blev
en förselse; varje förseelse var ett brott
mot Gud; allt var lag och bud; allt
var ransakning och dom; och domarna
voro präster. Calvin själv var en
entusiastisk anhängare av tortyr, och när man
i hans brev efter det den spanske
läkaren Miguel Servet fallit i hans händer
läser om hur han anstränger sig för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
