Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få den olycklige dömd, hur varmt han
»hoppas», att processen skall få en »god»
utgång, förstår man vilken ljuvlig lukt
rostat gudsbespottarkött varit för hans
näsborrar. Men den lilla republiken
skulle vara Guds egendomsfolk mitt bland
hedningarna, och med eld och svärd
måste Herrans sak upprätthållas mot
yttre och inre fienders anslag. »I aren
den heliga nationen», ropade Ordets
för-kunnare från predikstolarna i de nakna
och tysta templen, varifrån alla
prydnader hade avlägsnats och musiken hade
bortdrivits, »I aren Guds utvalda folk,
I aren präster och konungar.»
Det lider intet tvivel, att
protestantismen, i alla händelser Galvins, lånat den
storhet och den poesi den kan ha av
judendomen. Men de humanistiska,
klassiska studier de franska hugenotterna —
ty det var uteslutande de, som
representerade kultur i Geneve — bedrevo
jämsides med de bibliska, samt de politiska
förhållandena medförde, att den judiskt
religiösa andan kroaserades med de
gamles statsidé, med de grekiska och
romerska republikernas fosterlandsideal.
Genéves borgare, som enligt en av Calvin
genomdriven förordning endast fingo döpas
med bibliska namn och nu mest
allesammans hette Abraham, Isak, Gideon,
Mardokai eller Melkisedek, fördjupade
sig i Plutark, och på samma gång som
de kände sig som Herren Zebaoths
ut-korade och nasirer, kände de sig,
besynnerligt nog, också som greker och
romare. Genévarna uppfattade sig själva
alltså på tvenne vis som hjältar. Religiöst
i sin egenskap av protestanter mitt inne
i den katolska latinska rasen —
ensamma liksom judarna fordom bland
avgudadyrkande nationer. Politiskt som
republikaner och »demokrater» mitt i ett
monarkiskt, mer eller mindre despot
regerat Europa — likaledes som judarna
med sina överstepräster och domare
runt om omgivna av kungastyrda folk,
men även en smula som grekerna och
romarna i sin stolta enslighet med
friheten mitt bland barbarrikenas slavar
och tyranner.
En stämning av religiös heroism och
av republikanskt patriotisk heroism, med
det religiösa draget starkast betonat, står
över Geneve — det är den som blir
. själva födelseortens förnämsta skänk till
Jean Jacques. Det är dess poesi, som
ger styrka åt hans första barndoms själ,
medan han sitter uppe om nätterna och
läser högt för fadern ur 1600-talets
pompösa och patetiska romaner om
vekare känslor, dem han ännu icke
riktigt fattar, och medan faster Suzon under
långa ensamma dagar sjunger för honom
sina visor, vilkas lätta melankoli först
i erinringen skall stämma hans sinne
till gråt.
Men hemmet upplöses, som sagt, i
oktober 1722 i och med det fadern tar till
flykten, och ett nytt avsnitt börjar. Jämte
sin ungefär jämnårige kusin Abraham
Bernard inackorderas Jean Jacques hos
kyrkoherde Lambercier ute i Bossey i
Genéves banlieue. Bekännelserna nämna
det icke, men, otvivelaktigt måste
händelsen ha givit hans barnsliga trygghet
en första knäck: den innebar ju dock,
att han tioårig skulle skiljas från de
sina, att plantan skulle ryckas upp och
omplanteras. I Bossey blir han
dessutom så till vida aldrig helt barn i huset,
som kusinen favoriseras på hans
bekostnad — Abraham är visserligen
trögare och latare, men han är son av
välbärgat folk, under det att den livlige
och kvicke Jean Jacques [ saknar
föräldrars stöd. En upplevelse hjälper
honom emellertid att snabbt övervinna
både smärtan, saknaden och
förödmjukelserna : bekantskapen med landet, med
»naturen» — en upplevelse, som blir
det andra stora poetiska intrycket i hans
liv. Under tiden i Bossey, berättar
Rousseau, »fattade jag en så stark förkärlek för
landsbygden, att den aldrig sedan kunnat
slockna. Minnet av dessa lyckliga dagar
har under alla åldrar ända till den, då
det omsider beskärdes mig att få min
önskan uppfylld, förföljt mig med en
längtan att återvända till lantlivet och
dess fröjder.»
Litteraturhistorikern Joseph Texte
anmärker, att »böjelsen för naturen förut
sätter en bristning i den andliga
jämvikten», och Brunetiére, den
intellektuelle ledare, på vars ganska solida arv
Lemaitre och de andra
klassicitetsdyr-kande franska kåsörerna egentligen leva,
menar alldeles detsamma. Otvivelaktigt
ha de på sitt vis rätt, åtminstone när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
