Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jean Jacques' ungdom. Ett utkast av David Sprengel. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han till henne med sin sextonåriga
ungdoms glans och tjuskraft, men om icke
i sju år, så likväl i fem får han vänta
på denna skäligen vulgära Rakel, som
eljes gav sig åt var vägfarande, och först
hösten 1733 efter att ha blivit över
tjugu-ett år utan att någonsin ha haft mätresser,
antages han försöksvis till Claude Anets,
den ordinarie älskarens, medarbetare.
Anet dör plötsligt följande vår, och nu
tycker man att förbindelsen skulle ha
kunnat fortgå i ostörd sällhet under hela
den långa följd av år, som Jean Jacques
dröjer hos den ömma frun. Det blir
icke händelsen; förhållandet går snart
sönder och har för övrigt aldrig varit
riktigt harmoniskt, då fru baronessan
Warens näppeligen någonsin vare sig
uppskattat eller vidare hållit av sin
sympatiske, men alltför nervöse unge
till-bedjare, som fyra år senare till sin stora
sorg finner sig definitivt undanträngd från
den ställning han icke förstått att till
belåtenhet sköta. När han sommaren
1742 ger sig av för att söka slå sig fram
i Paris har han, resornas avbrott
från-dragna, levat med den dyrkade i samman
lagt ungefär tio år, men egentligen ingen
del av denna tid har stått i den lugna
besittningens tecken, det hela har varit
än ljusare, än mera melankoliskt stämd
trånsjuka. På samma vis präglas hela
Jean Jacques’ ungdomliga giljande till
lyckan än av något i sin oförvägenhet
visserligen sorglöst, men ändå mera
graciöst än kraftigt, smäktande och nästan
kokett Gherubin-aktigt, än av något
tungsint enerverat, i förtid utmattat och
uppgivet. Jean Jacques njuter ojämförligt
mer i tankar och inbillning än i
verkligheten, därför lär han aldrig känna
tillfredsställelse och lugn; det liindrar icke,
att hans sensationer bli lika starka, och
säkerligen bli de därigenom endast så
mycket mer komplicerade. De ge honom
ingenting av erövrarens hårdhet och
sterilgörande föraktfullhet, han behåller
ynglingens vekhet, gossens skygghet och
sensibilitet, lättbevekt till rörelse över sig
själv och alla andra, sjuklingens
medkänsla med den svaghet och det lidande,
som ingen har bättre reda på än han.
Han behåller först och sist törsten, likt
den som aldrig fått tömma bägaren till
botten och dricka sig otörstig.
13. — 1913.
Men under så gott som hela denna
tid fortfar religionen att verka på honom.
Hans patriotisk-religiösa heroism får
utan tvivel en knäck med omvändelsen
till katolicismen i Turin — med det
själsliv han förde med sig från Geneve måste
han säkerligen själv ha uppfattat sin
övergång till arvfienden »papismen» som
ett förräderi, ett svikande av ideal.
Kate-kumenhärberget med sina antipatiska
missionärer och sina C}^niska renegater
bildade ingen entusiasmerande bakgrund
till den nya läran. Får man tro
inledningen till »Savojardprästens
trosbekännelse», är han vid denna tidpunkt verk1
ligen på väg att bli fritänkare:
»Motgången hade allaredan satt sina märken
i hans hjärta, smälek och förakt hade nedslagit
hans mod, och hans stolthet som redan hade
övergått till harmfnll bitterhet, hade av människornas
orättvisa och hårdhet bragts att endast ha ögon
för bristerna i deras natur och för det bedrägliga
i dygden. Han hade sett, att religionen allenast
tjänade till täckmantel för egennyttan och
gudstjänsten till värn om hyckleriet; han hade sett,
huru under de fåfängliga teologiska dispyternas
Eleonore de Warens, Jean Jacques Rousseaus
beskyddarinna.
Efter en numera försvunnen målning av okänd mästare.
(Kopparstick av E. Gervais.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
