Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En lapsk björnjakt på 1600-talet. Efter gamla källor skildrad av Ossian Elgström. Med 7 teckningar av förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nilas Joks ligger på knä f
framför den utspända
björnhuden, med rynkade ögonbryn
och tungan långt ut ur
munnen påmålar han de heliga
tecken som skola gifva
huden dess laga kraft, Aslak
och Per Joks stå bredvid, de
stödja hvarann och se på
Nilas arbete med slö blick.
Efter något besvär och en
stunds diskussion hvilkendera
af de båda stubbar alla se äro
lämpligast stödja stången mot,
afgöres saken till Aslaks
förmån.
Pustande och med krökta
knän bär han bort den
uppspända huden och placerar
den triumferande mot stubben. — I
nästa sekund ligger han förbluffad på
marken ofvanpå huden — han har
nämligen satt stången ett långt stycke
från den stödjande stubben, men så
är han ju äfven så trött i ögonen efter
allt festande.
Nu gripa de andra in och om en
stund utkallas de ogifta
kvinnorna.
Den ena efter den andre
får träda huden 15 steg nära,
deras ögon förbindas och en
båge stickes i deras hand.
Pang går pilen, öfver,
under, vid sidan af huden,
men aldrig på och männen
skratta så de måste sätta sig
ned i snön.
Till sist träffar dock Gunnil
Marjo den och får på stället
löfte om Per Joks,
björndödaren, till man och husbonde.
Lyckligt rodnande
försticker sig Marjo i de gifta
kvinnornas flock och Per Joks
flinar saligt förläget.
VIII.
Nu har björnen fått ro, nu hvila
dess ben uti sin rätta ordning i den
granristäckta grafven. Inte saknar
»honungstassen» mat på sin långa
vandring, ty framför det hvita kraniet
står skålen med röd bark och på dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
