Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Prinsessan med glashjärtat. Dikt av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— En klocka harklar och knäpper
och slår med sjungande slag.
En tanke i hjärnan ej släpper,
— att den, som gav kyssen, var jag.
Det gör mig en ängslig smärta,
från vilken ej bröstet blir fritt,
att du har sprucket hjärta.
— Jag ville ge dig mitt!
Den rostiga flöjeln på rostet
ger till små spökande skrin.
Jag lossar mitt hjärta ur bröstet
och mönstrar med kritisk min:
— Så mycket vank och lyte! j
Det kan omöjligt tas
som hederligt menat byte
mot sprucket böhmiskt glas.
Det är som en uppgrävd urna.
Fy tusan, fläck vid fläck!
Och bitar ur kanten skurna
och spår av tummar och bläck!
Och en — nej ett dussin små sprickor!
— Betten i urnans kant
ha tagits, som minnen, av flickor,
och något kanhända som pant.
Du slitna och skröpliga pumpverk,
sitt kvar på ditt gamla sätt!
Det är nog ett sällsynt slump ver k,
att någon har hjärtat komplett.
— Hör, rönnarnas klasar trumma
som småsten mot rutornas glas.
Prinsessan... — Hon blev en gumma,
och hjärtat gick aldrig i kras.
Karl Asplund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
