Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sak, som han alldeles särskildt hänger
upp sig på. Och det är, att det brukar
vara så, eller har händelsevis passat
ihop sig så, får man väl säga, att
fröknarna alltid tyckas bli sjuka, när fröken
Jenny har varit där."
"Så?"
"Ja, men det vet man ju inte, om
det är sant. Det kan ju ha händt en
gång eller kanhända ett par och så
fyller folk i, att det är alla. Så det
skall kandidaten inte fästa sig vid."
Det kom något tröstande i Tyras röst.
Fritz satt tyst och tittade ned på
mattan. Han erfor en egendomlig
känsla af kyla.
"Hör nu, Tyra," sade han med ens
långsamt.
"Jaa."
"Tyra förstår, att jag tycker det här
är någonting rysligt?"
"Förstår jag visst det."
"Förstår Tyra också, att det inte
går an att låta det vara på det här
viset?"
Tyra såg plötsligt mycket osäker ut.
"Hur menar kandidaten?"
"Jag menar, att någonting så otäckt
som det här kan man helt enkelt inte
låta få fortsätta."
"Ja, men kandidaten —"
"Å ena sidan, så ha vi fröknarna,
om det skulle vara sant."
"Söta kandidaten, inte är det
sant." Det låg stark protest i Tyras
röst.
"Och är det inte sant, hvilket jag
naturligtvis absolut tror, så ha vi —"
Han tvekade litet — "de andra
släktingarna. Det går i alla fall inte an, att
man låter folk säga sådana där gräsliga
saker om oskyldiga människor."
"Ja, det förstås, det, men —. För
resten vet jag inte, hur någon skulle
kunna göra någonting åt det."
"Det vet inte jag heller, men jag
skall tänka. Vet Tyra, hvad Fransson
tyckte i dag?"
"Nej," sade Tyra motsträfvigt.
"Han tyckte, att vi skulle bo på
Gårda i sommar."
"Usch!" sade Tyra långsamt. Det
låg både vedervilja och förakt i utropet.
Fritz steg upp från divanen och gick
med händerna i byxfickorna ett par
hvarf på trasmattan. Så stannade han.
"Nå, om det skulle bli så, så får
Tyra lofva mig att inte sätta sig emot
det. Jag vet ju, att det var förfärligt
sträfsamt där för Tyra."
"Sträfsamt? Å inte för det. Det
måtte väl kandidaten veta, att jag inte
sjåpar mig för arbete." Tyras röst
hade någonting lugnt tillbakavisande.
"Nej, det vet jag väl. Men hvarför
trifdes inte Tyra då? Jag har alltid
fattat det så, att Tyra tyckte det var för
besvärligt. Med vatten och sådant —"
"Besvärligt? Nej, vet kandidaten,"
Tyra såg sårad ut. "Men skall jag säga
som det är, så tyckte jag, att det var
någonting kusligt med hela Gårda. Det
var ett otäckt ställe att se ut för det
första."
"Ja, det går jag in på."
"Det var inte hemtrefligt på något
vis. Inte en blomma någonstans, och
så den där otäcka parken. Och en
trädgård, som såg ut som en igenväxt
kolerakyrkogård. Usch!’’
"Tyra talar verkligen ovanligt
målande."
"Och så den där otäcka polen."
"Dammen, menar Tyra?"
"Ja, dammen, då. Det var väl det
otäckaste jag har sett. Och hvad den
luktade sedan."
"Ja, men den var väl relativt
oskadlig ändå. Den behöfver man inte lukta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
