Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på, om man inte vill. Där nere i
gro-pen —
’Tack så mycket. Det kan
kandidaten säga, det. Men vi, som alltid
skulle gå åt det hållet efter allting."
Tyra såg, trots sin svaghet för Fritz,
en liten smula förargad ut.
"Ja, Tyra, det tänkte jag inte på."
Fritz’ röst var skyggt ursäktande, och
den tycktes göra en fördelaktig verkan
på Tyra. Hennes uppsyn veknade
märkbart.
"Jo, vet kandidaten, dammen den
var för gemen. Om jag kunde fatta,
hvarför de inte fyller igen den."
"Det vet väl Tyra, att det inte görs
några förändringar på Gårda."
"Nej, det syns nog." Tyras röst
talade om ett ytterligt förakt. "Jag
minns en dag, när jag frågade fröken
Elise, hvarför i herrans frid de inte
skaffade sig telefon, och vet
kandidaten, hvad hon svarade?"
"Nej," sade Fritz, trots allt inte
utan ett visst intresse.
"Hon sade, att telefonen var ett
otillständigt försök af människan att
tränga sig in på områden, som
skaparen i begynnelsen hade satt henne
utanför. Jag kommer ihåg det precis
ordagrant, för det lät så tokigt, tyckte
jag. Fröken Elise är allt bra gudlig."
Fritz nickade, men på ett sätt, som
om han tänkt på någonting annat.
"Och fröken Alfhild är allt bra
världslig."
Fritz nickade förströdt om igen.
"I alla fall så ha de telefon nu. Fast
det är förstås allmänna." Rösten slog
tvärt om till förakt.
"Tycker Tyra inte om allmänna
då?"
"Allmänna telefon är det värsta, jag
vet," sade Tyra långsamt och tydligt.
Genom dubbelfönstren kom
plötsligt ett dallrande ljud. Det var klockan,
som slog. åtta i Klara. Fritz svängde
sig om på klacken.
"Ja, adjö då, Tyra. Och tack."
Tyra stod och lyssnade på hans
steg, när han gick öfver köksgolf vet.
Nu gick han in i matsalen, det hörde
hon på smällen i dörren. Ja, var det
inte konstigt? Tänk, att han aldrig
hade hört någonting. I så fall måtte han
vara den enda. Men i alla tider, hvad
var det för en lukt? Det osade brändt
så sant som aldrig det. Hon gick ut i
köket och stängde dörren efter sig med
något militäriskt i åtbörden.
Fritz hade gått in i sitt rum och satt
sig vid skrifbordet. Han tog upp en
mjuk stållinjal och satt och böjde den
åt olika håll.
Inte kunde det här vara sant. Det
var ju en fullkomlig
tjugufemöres-roman. Midt på tjocka landsbygden.
Och på Gårda till. Och tant Alfhild
och tant Elise. Och Jenny Mark, den
där lilla ljushåriga ungen, som var så
konstigt fyrkantig, och som var så
rysligt förtjust i choklad. Och då skulle
hon ha börjat, när hon var tretton år.
Det var verkligen för fånigt.
Han släppte den böjda stållinjalens
ena ända, så att den flög tillbaka. Den
gjorde det litet kraftigare än han
beräknat, och han drog in ett djupt
andetag mellan tänderna. Han hade fått en
ordentlig klatsch på kinden.
Han lade linjalen ifrån sig på bordet
och såg på den. Hade nu mamma
varit hemma, så hade hon sett
någonting underligt i det här med linjalen.
En linjal satt inte och gaf folk örfilar
för ingenting. För den, som var i
kontakt, var det solklart. Men hvad var
det för mening med det? Var det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
