Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elise sitt i parken och
mangårdsbygg-ningen. Det var fröken Elises största
stolthet, att ingen kunde minnas, när
ett enda af parkträden var ungt, och att
ingen kristen själ kunde få reda på,
när corps de logiset blifvit byggdt.
Parkträden voro allesammans tjocka, gamla
träd, löfträd och barrträd om
hvar-andra, och flertalet hade den
egenheten, att de vuxit krokiga. De flesta
hade också den egenheten, att det
ingenting ville växa inunder dem,
därför att solen hade svårt att nå marken.
Oaktadt hela gården låg på en höjd,
var det alltid svalt i parken på Gårda,
ty allting, som växte där, var förkrympt
och lågt och kastade skugga.
Corps de logiset var ett långt, platt
stenhus med endast en våning ofvanför
en hög jordvåning. Det hade en enstaka
dyrbarhet i exteriören, och det var det
ärggröna koppartaket. För öfrigt var
det inte tilldragande. De rappade
väggarna hade under tidernas lopp fått en
dyster, mörkgrå ton, och de små,
sparsamt spridda fönstren sågo mörkt och
nästan illvilligt ut öfver parken.
Väggarna voro mycket tjocka, och
dagsljuset, som kämpat sig fram till fönstren
genom de vidlyftiga trädkronorna
utanför, tycktes inte orka med att lysa upp
gardinerna utifrån, öfver hela den
långa byggningens fasad åt parken låg
något ovänligt och skumt.
På kökssidan var det bättre, ty den
låg åt motsatt håll och midt i solsteket.
På den sidan hade träden för många
år sedan blifvit undanhuggna, och solen
hade fått fritt tillträde. Detta var en
sak, som fröken Elise hvarje sommar
beklagade, ty den grönmålade
vattentunnan, som låg på sin kärra framför
köksdörren i jordvåningen, blef alltid
så het. Vattnet var alltid ljumt och litet
tjockt. Men att låta draga vattentunnan
öfver åt parksidan, det kunde aldrig
falla henne in. Det kunde heller inte
falla henne in peta sönder murarna på
Gårda för att leda in vatten i köket.
Solen hade hela dagen gassat
ovanligt hett, och det låg något trött och
vissnadt öfver backen upp till
köksdörren. Det halfkorta gräset slokade litet,
och på den enda blomstersängen kring
hela corps de logiset, tulpanrabatten
utanför köksdörren, hängde plantorna
litet på sned mot marken, öfver den
vidsträckta åkersänkan, som man såg
från solsidan, stod himlen hög och
klarblå. Inte ett moln seglade fram
öfver det blåa, endast längst därborta
öfver Björnberget till höger låg en
skiftning som en lätt skugga af
någonting osynligt mörkt.
"Det var en nedrig hetta," sade
Agnes, kokerskan. Hon stod med
upp-kaflade ärmar och rörde till en deg.
Hon hade lagt degspaden, som fröken
Alfhild prompt ville, att hon skulle
använda, bredvid sig för säkerhets skull,
och använde i stället händerna. För
det var ju inte hälften så besvärligt att
röra till med händerna. Då och då strök
hon sig med den bara underarmen öfver
det svettiga hårfästet, ty det svarta,
litet stripiga håret ville ideligen fara
ned. Hon var klädd i en randig, inte
alltför ren bomullsklänning, och på
fötterna hade hon ett par litet snedgångna
tofflor. Det hvita bakförklädet, som
hon också för säkerhets skull tagit på
sig, var inte heller riktigt» oklanderligt
rent. Men det var hennes trygga
medvetande, att det i alla fall var den minst
smutsiga sidan, som var vänd utåt.
Och så var fröken Alfhild för resten
sjuk, så hon kunde inte komma ned
och titta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
