Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Taffeln. Av Inez Nordenswan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone så sällan mot förr. Och
aldrig på samma sätt. Nu spelade fru
Amelie nästan bara små visor och
dansmelodier, polskor och dylikt för att
roa barnen.
Nåja, taffeln tyckte det var ganska
roligt, det med på sitt vis. De små
barnen voro söta och förtjusta och
dansade så näpet till musiken.
"Får jag inte sprida skönhet, så
sprider jag åtminstone glädje/’ tänkte
den, "och, vem vet, kanske kan den
gamla goda tiden komma tillbaka en
gång."
Men tiden är en skälm, som ingen
bör sätta sin lit till. I all tysthet,
långsamt men säkert, tärde den på taffelns
livskraft, sög dess must. Strängarna
klungo ej som förr, den hade svårt att
hålla stämningen (men vem kan det,
när humöret blir rubbat, och det var
taffelns!) andra små skavanker att
förtiga. Själv märkte den emellertid
ingenting, utan höll sig rak och stolt och
tyckte att pianostämmarens besök voro
löjligt täta.
Så kom det förskräckliga!...
Herrskapet inköpte ett pianino!
Barnen hade nämligen blivit eller
voro på väg att bliva stora, och alla
spelade de piano. Och ett gott instrument
var väl det minsta man kunde kosta på
sina barn, resonerade fru Amelie och
hennes man.
Vilken skam! Vilken nesa! "Ett
gott instrument", gudbevars! Skulle
det vara den otympliga, vanskapliga,
löjliga tingesten, som liknade allt utom
&tt piano?! Taffeln skalv av
återhållen vrede. Glömska, otacksamma
människor! Jaså, detta var lönen för
årslånga tjänster, för all den glädje,
som den spritt i deras hem, för all
trofast vänskap, för en självuppoffring
utan gräns. Den hade givit dem sina
bästa krafter, sitt innersta
skönhetsvärde — och nu! I ett slag degraderad,
förskjuten utan Qtt ord till tack.
En av karlarna, som kommit med
pianinot pekade på taffeln och sade:
"Skall det där gamla skrället stå
kvar där, eller vill frun att vi ska bära
upp’et på vind, när vi i alla fall ä’
här?"
Taffeln väntade andlös på svaret.
"Nej tack," sade fru Amelie,
"taffeln skall stå kvar. Den är ttt
minne från min ungdom, som jag ej
vill skiljas från."
"Gudskelov!" suckade taffeln,
"hon har i alla fall en smula känsla."
Och så placerades pianinot vid
väggen, mitt emot taffeln. Och där stodo
de och blängde ursinnigt på varandra.
När ingen hörde dem, utforo de i bittra
smädelser och hånfulla tillmälen, men
till handgripligheter kom det aldrig.
Därtill var taffeln för stolt och pianinot
för lojt och högfärdigt. Men någon
riktigt god och hemtrevlig stämning kom
det aldrig att råda i rummet, alltsedan
pianinot gjorde sitt inträde där.
Ingen kan väl dock för tänka taffeln
dess missnöje, ty den kom nu att
framsläpa en hart när olidlig tillvaro. Alla
skalor och övningar skulle nu trumfas
på taffeln "för att spara på pianinot".
Inte en endaste liten melodi kunde den
få ge liv åt — allt, allt, som var vackert
eller roligt skulle nu kramas fram ur
den där svarta kistan. Och så det lät
sedan! Dovt som ur graven, ljödo
tonerna, antingen de skredo fram i
sorgmarsch eller hoppade i polkatakt. Att
någon människa kunde bli glad av det,
var mer än taffeln kunde förstå.
Hela familjen tycktes dock nöjd,
och taffeln behöll sina tankar för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
