Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Taffeln. Av Inez Nordenswan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själv — tills den blev ensam med
pia-ninot igen! — Mest sörjde dock taffeln
för fröken Astrids skull. Hon var äldst
av syskonen och borde haft mera
förstånd, tyckte den. Och så hade taffeln
alltid hållit så mycket av henne,
alltsedan hon kom till världen. Hon var
så söt och älsklig och spelade så
poetiskt. Ett riktigt vänskapsförhållande
hade uppstått emellan dem. Och nu
hade även hon varit otrogen och
övergått till ’’speldosan5’, som taffeln
kallade pianinot. Det var det hårdaste
slaget!
En dag, det var en vårdag, blev det
stor uppståndelse i huset. Blommor
bars in i rummen, som voro putsade
och pyntade från golv till tak. Genom
dörren kunde taffeln se, att det dukades
ett festligt middagsbord i salen för
många personer. Det skulle alltså bli
främmande. Men det måtte varit någon
särskild anledning, ty alla sågo så
hemlighetsfulla ut. Taffeln var riktigt
nyfiken.
Och mycket riktigt! Vid
middagsbordet bröts förtrollningen i det värden
tillkännagav, att hans dotter Astrid i
dag eklaterade sin förlovning med den
unge mannen vid hennes sida. Taffeln
kund© se honom och tyckte om honom
genast utan att förstå varför.
Efter middagen samlades gästerna i
salongen. Man pratade och skrattade
och alla sågo så glada ut, men Astrid
allra mest. Hon formligen strålade av
lycka. Taffeln såg nog, vilka trånande
blickar hon växlade med fästmannen,
och hur deras händer möttes i smyg,
när de trodde sig obemärkta. Och den
kände något varmt stiga upp inom sig
därvid, en obeskrivlig längtan, som
kom den att snyfta invändigt av både
glädje och sorg på en gång — den hade
aldrig känt något sådant förr!
Men varför samlades man så där
kring fästmannen i ett nu? Det lät,
som om man bad honom om någonting
— vad kunde det vara? Tyst, man
bad honom spela något — han kunde
således spela piano! Taffeln blev idel
intresse.
Skymningen hade brutit in, så man
begynte tända ljusen — även dem på
pianinot (taffeln, som även stod
uppslagen, för utseendets skull, fick inga
ljus och suckade undergivet) — men
aftonen var mild, så fönstren fingo stå
uppe, och genom dem lutade sig
syrenerna allt emellanåt in för att se och
lyssna — alldeles som när taffeln kom
för många år sedan.
Den unge mannen gick fram till
pianinot, satte sig ned och slog an några
ackord, varefter han begynte spela ett
stycke under allas andlösa tystnad och
förväntan. Men mitt i stycket avbröt
han sig plötsligt med ett skrällande
ackord, så att alla ryckte till förskräckta
och tittade på varandra. Så steg han
upp och — o, saliga under! — gick
direkt fram till taffeln utan att säga ett
ord. Både värdfolk och gäster sågo så
häpna och undrande på varandra, att
taffeln ovillkorligen skulle brustit i
skratt åt deras miner, om den ej varit
så gripen av stundens högtidlighet och
oväntade lycka.
Vid första ton, som steg upp ur
dess inre, kände taffeln, att det var en
konstnärs hand, som lockat fram den!
O! hur ljuvligt de fina händerna smekte
över tangenterna, och vilka härliga
harmonier de trollade fram ur strängarna!
Så hade taffeln aldrig, aldrig fått sjunga
förr, så hade ingen förut förmått lösa
ut dess innersta väsen. Aldrig hade den
ens drömt om en sådan salighetskänsla
— den växte sig stor under konstnärens
händer! All den gamla knarrigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
