Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Taffeln. Av Inez Nordenswan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och olusten var som bortblåsta, och
tonerna ljödo klingande och fylliga som
i ungdomens dagar.
När musiken tystnade så
småningom, sutto alla som bundna av en ljuv
förtrollning, och hela rummet tycktes
uppfyllt av musik och mystisk
stämning. Ljusen fladdrade sakta i
luftdraget, syrenerna doftade genom fönstret,
och allt var stilla frid .. .
Så småningom hämtade man sig
emellertid. Astrid gick fram till
fästmannen och tackade honom. Hon hade
tårar i sina klara, vackra ögon. Alla
de övriga följde sedan efter och det
blev ttt tackande och komplimenterande
utan all ända, tills sorlet igen var lika
livligt som förut.
Men så var det någon, som frågade
fästmannen, varför han egentligen hade
gått ifrån pianinot och till den gamla
taffeln och hur han burit sig åt för att
få den att låta så vackert.
Den unge mannen smålog först en
smula undvikande, men till sist svarade
han rent ut:
"Jag avskyr pianinon — har aldrig
kunnat med dem. De tyckas mig som
en symbol av en dekadent tid —
trång-bröstade, förkrympta, praktiska,
oestetiska i varje detalj som de äro. Raka i
ryggen och självsäkra, fula att skåda
och fula att höra med tjock, dast,
klangs-lös stämma — en låda med en mekanik
i! Nej tacka vet jag en taffel — den
må nu vara gammal och sliten — den
är dock ttt stycke musik, tu instrument
med gamla, nobla anor, vacker att se
och höra, en kropp med en levande själ.
Den fyller ju inte våra höga, moderna
anspråk, men den bär på minnen från
en tid med varmare känslor och
djupare intressen än den, som uppfann
pianinot. Pianinot är släkt med pa-
neldivanen — det syns ju på
likheten. "
Alla skrattade och tittade på
pianinot, som riktigt stod och slokade och
försökte göra sig så litet som möjligt.
Men inom taffeln jublade det och
sjöng:
’’ Upprättelse, upprättelse!’’
Vad som menades med en
paneldivan visste den inte, ty någon sådan
fanns ej i det gamla huset, men att det
måtte vara något gräsligt, förstod den
av liknelsen. Och så såg den på
pianinot med triumf, men också med en
liten skymt av medlidande. Ädla
naturer bli storsinta i medgången.
Efter den dagen spelade Astrid
aldrig annat än på taffeln. Hon kunde
sitta där i timtal och fantisera, smekte
den sakta och viskade allt emellanåt ett
kärt namn. Hon gav den blommor
varje dag, och taffeln levde åter om sin
ungdom.
Efter något år begynte man så rusta
till bröllop i gården, och stor var
taf-felns glädje, ty den hade hört, att Astrid
och hennes make skulle bo kvar i det
gamla hemmet, medan fru Amelie, som
nu var änka, flyttade till den
närbelägna stora staden med småsyskonen.
Det hade så överenskommits till allmän
belåtenhet — ej minst taffelns.
Nu skulle gyllene dagar randas.
Pianinot skulle bort — det var ju klart
— och taffeln skulle komma till heder
och ära, och han, konstnären, skulle
spela på den jämt, jämt, och det
skulle bli idel lycka och sällhet.. .!
Men det gick inte riktigt så.
Pianinot kom visserligen bort, och ingen
saknade det, men när fästmannen kom
som Astrids make och husets herre,
hade han en flygel med sig!
Det var för mycket för taffeln. Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
