Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre noveller. Av Ludvig Nordström - Guschelovskväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyfter mot taket, där groteska silhuetter
luta mot varandra och viska och peka
och göra hemliga avtal över de
spelandes huvun.
Men i skräddarns sitta jäntorna.
Det vill säga, de dansa på golvet,
medan skräddarfar med glasögon på näsan
läser tidningen, och då lampan fläktar
för draget, skriker han: "Va haken
far I och grassera härinne för? Ge er
å och dansa bäst näcken I vill där i
Ångermans bröggstu, men håll fred,
då jag läs bladet, säg jag!"
Och nu kommer Wiklund in med
en ylleami om halsen och ålandströja
och storstövlar. Han har varit till
lands, och nu skall han slå en prat med
skräddarn. Han är hamnbornas
korn-missionär och allt i allom, han skriver
notiser till bladet, och han skriver brev
och betyg och sätter upp testamenten,
han avslutar försäkringar och leder
nykterhetslogen, han är en riktig
ombudsman, och var det så, att hamn
skulle bli stad, så fick han rakt lov att
bli borgmästare eller åtminstone
illita-rat rådman, för så duktig och vetande
är han.
"Vad ser jag, flickor!" säger han,
ty han talar mera som i stan. "Är ni
här en guschelovskväll ? Och dansar
inte! Jag tror rakt, hamnborna börja
vansläktas från fäderna."
Jäntorna sätta hand för mun och
snegla på varandra, fnissa och brista
till sist ut i ett omotståndligt skratt och
kasta sig på dörrn, som slår igen efter
dem. Skräddarfar vilar bladet på knäna
och tar av glasögona.
"Har du en tår kaffe, mor?" säger
han. "Nu ha vi då frid, så vi kan
jussom resonera nå litte!"
Ty skräddarn är också liksom
läskarl och lite förstyre.
Och snart äro de båda männen inne
på landets och jordklotets öden.
Jäntflocken drar efter hamnvägen,
arm i arm och under sång. Då de
komma till handelsmans, rycka de i
dörren, pojkarna hålla emot, och det
blir en strid om dörren. Jäntorna ta
spjärn och spänntag utifrån, pojkarna
inifrån, dörrn pumpar, som om den
hade kväljningar, och vad låset angår,
så har det inte för roligt, ty det är tag,
som kännas.
Slutligen börja pojkarna viska, och
ett-tu-tre . . . släppa de taget, dörrn
flyger upp, och av jäntorna ser man bara
klackar och sulor i snödrivan, medan
ttt dånande skratt flyger över hamn.
Pojkarna ut, och där blir lek och
slagsmål i snön. Ljuset faller ur
dörren, där handelsman står och täljer på
sin barkbit, alltjämt lika lugn och
tystlåten, men jäntorna sparka och
gall-skrika, pojkarna skratta, och snön yr
nävavis. Och om en stund är det slut,
jäntorna ruska sig som höns och
försvinna under ett ordregn i mörkret.
Ett dragspel ljuder nånstans. Ett
litet rött ljus dinglar. Det är en lykta.
Den svänger av och an och drar en
röd rand genom mörkret. Den drar sig
uppför stenbacken vid Jonas
Ångermans och försvinner, men så lyser det
röda melankoliska skenet fram igen och
står stilla; det är då i bryggstun.
Från olika håll komma skuggor
smygande i snön, det stampar på
bryggstubron, skuggorna glida in.
Bryggstun är tom. Väggarna äro
täckta med blårosiga tapeter. I den
öppna spisen sitter spelman på en pall
med lyktan vid fötterna, och det är
nästan halvmörkt ute i rummet.
Längs ena väggen trängas jäntorna,
längs den motsatta pojkarna. Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
