Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats," sade Fritz snörflande. "Och
om Tyra kommer hit på den här sidan,
så skall jag stufva in filtarna."
"Kära Fritz, det finns ju bara plats
för tre utom Fransson." Elises exakta
röst var litet stel. Om nu Tyra skulle
ha semester, så skulle det väl ändå vara
med någon moderation.
"Jag kan köra," sade Alfhild. "På
det viset få alla fruntimmerna åka. Jag
låter Axel ta emot Alexander där
hemma."
"Det vill nog inte Axel," sade
Elise med någonting af lugn visshet i
rösten. "Gudstjänsten börjar strax.
Axel gör ingenting under den tiden."
"Jo då, han tuggar snus," sade
Alfhild lugnt. "Men det kan han göra
samtidigt som han betslar af. För
resten gör han ingenting mellan
gudstjänsterna heller."
"Neej, inte mycket," sade
Fransson instämmande.
Fritz hade inte precis gjort sitt
erbjudande till Tyra i afsikt att bli ensam
med Fransson. Han hade bara önskat
att få gå den lilla biten till fots. Ty
vädret var strålande, och lustbåten hade
varit mera olustig än lustig, Den hade
tröttat honom förskräckligt. Han hade
erfarit en skön känsla af lössläppt
an-jovis, när han hade fått klifva i land
på Gårda gamla brygga.
"Ja, tänk, att herrskapet är här nu
igen," sade Fransson med ens. De
hade gått en liten bit framåt vägen
under tystnad.
"Ja," svarade Fritz en smula lamt.
Han gick och tittade sig omkring. Det
var huggarna, hvad här egentligen var
vackert. Vägen följde sjökanten
tämligen nära, och remsan mellan den
hvita vägen och den blåa, lugna
vattenytan var inte bred. Den svaga slutt-
ningen nedåt vattnet var nästan
öfver-allt skoglös, endast här och där stodo
några låga, mörka albuskar nere vid
vattnet. På den andra sidan om vägen
låg hagmarken som en vidsträckt,
buktande grön matta, och på den gröna
mattan stodo och lågo en oräknelig
massa kor. Fritz5 trötta blick stannade
ofrivilligt på korna. Han kunde inte
se, att en enda af dem rörde sig. Och
för resten var det någonting annat
märkvärdigt med dem. I hela den
väldiga hjorden fanns inte en enda ko,
som inte var svart, hvit eller svart och
hvitspräcklig.
"Det var mig en kuslig färg på
kor," sade han med förvåning.
"Tycker kandidaten det? Ja, si,
det skall nu vara en sådan särdeles
sort, det där. Fast det just inte ser
så vackert ut. Om en möter dem i
skumrasket, så kan en tro, att det är
hin håle."
"Ja, det är inte utan. Jag har alltid
haft för mig, att kor skulle vara
röd-spr äckliga."
"Di va’ så, kandidaten, förr i
världen. Men nu för tiden är ingenting så,
som det har varit. Och gud vet, hur
det blir efter våran tid. När en ser
allt tok och elände."
Fransson tystnade, och Fritz tog
ögonen från korna. Han såg i stället
framåt landsvägen, som längst bort
höjde sig och bildade krönet på en
liten backe. Där började Gårdavägen.
Kors att det inte var längre! För fem
år sedan hade det förefallit att vara
en väldig väg från bryggan. Men det
var kanhända för att tant Elise på något
underlig sätt hade lyckats få en att
känna det som en plikt att gå ned till
morgonbåten och hämta Svenska
Morgonbladet åt henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
