Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett dystert minne. Av Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen, men då var jag nästan kvävd . . . Jag
frågade nyligen min måg, som är läkare,
om detta var effektivt. »Inte ett dugg,»
yttrade han lakoniskt. Nå, den tiden visste
man inte bättre.
Det var en ryslig tid! En hel familj,
nyligen kommen från Småland — husfadern
var timmerman — sjuknade och dog inom
mindre än två dygn. Jag minns att det var
en hel rad döttrar, från långa fullvuxna, till
små tultor. Nästan alla barnen i husen dogo,
och av den sorten fanns det en
myckenhet, ty det följer i regeln med fattigdomen.
Med skallrande tänder avgåvo hos mormin
käringarna morgonrapporterna, och voro de
ofta själva innan kvällen döda. Flera gånger
om dagen kommo likvagnarna, och de
stoppades fulla av kistor, stora och små. Snart
tog man sig för att fabricera likkistor i en
stor vedbod i Bahiagården, och aldrig
glömmer jag hammarslagen på spikarna ... En
liten stackars korgmakare, som plägade göra
sina korgar i boden bredvid, blev till sist så
vettskrämd, att han började både kräkas och
få kramp, och ehuru gubben Berlin röt åt
honom, att han alls icke var sjuk, skakades
22. — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
