Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den. Hon ska bli så led åt den, så hon
ska gråta blod." Hon lyfte försiktigt
den ordentligt hoplagda koftan och bar
in den i rummet tvärt öfver förstugan
igen. Medan hon var ute/ gick Karl
Edvard ett par oregelbundna kurvor
på köksgolfvet. Han såg på en gång
plågad och grubblande ut.
När Jenny kom tillbaka in igen,
gick hon fram till spisen. Hon gräfde
fram några stickor från öppningen i
ugnsmuren för att göra eld. Karl
Edvard gick fortfarande fram och tillbaka.
Jenny sneglade litet på honom.
"Det var husan, som var hit med
koftan," sade hon med ens. "Den
nya, som ser så kyrklig ut."
"Otäck uppsyn," sade Karl
Edvard kort. Han var också ytterligt
mottaglig för ansikten.
Jenny kröp ned för att blåsa på
elden genom den lilla luckan på spisen.
"Och vet du, hvad hon sade
mera?"
"Nej. Men naturligtvis någonting
obehagligt?"
"Nej. Ja, det vill säga — Jo, hon
hälsade från moster Elise och frågade,
om vi kunde komma dit och äta
middag i morgon."
Det kom långsamt ett uttryck af
den ytterligaste förvåning i Karl
Edvards expressiva, ljusgråa ögon.
"Skojar du?"
Jenny blåste ett tag till på den lilla
lågan i spisen. Hennes kinder blefvo
nästan klotrunda.
"Neej," sade hon litet onödigt
långdraget.
"Hvad sjutton gubbar —?" Karl
Edvard hade tvärstannat framför
spisen.
"Ja, det kan man ju säga," sade
Jenny med sin buttert bestämda röst.
"Men man kan också säga, att det inte
var för tidigt. Stockholmarna ha bott
där i åtta dagar, och ännu ha de inte
fått se oss."
Karl Edvards ögon miste sitt
förvånade uttryck för att bli enbart
frågande.
"Fått se oss?"
Jenny hade fått en liten liflig eld i
spisen och reste sig upp.
"Du förstår, att fattiga landtisar
äro alltid roliga att titta på. Isynnerhet,
om man själf är stockholmare och har
det väldigt bra. Om moster Elise vill,
så kan hon mycket väl dra in
efterrätten."
"Jenny, vet du —" sade Karl
Edvard allvarsamt.
Jenny tvättade sig omsorgsfullt om
händerna och tog fram en mortel ur
skänken för att stöta ett par skorpor.
Medan hon gick af och an och
sysslade, hade hennes ögon ett utprägladt
hätskt uttryck.
"Jag tycker, det skall bli rysligt
roligt att få se fru von Lake igen. För
hon var väldigt frikostig med
choklad-praliner och tyckte, det var riktigast,
att jag inte sade tant Martha, utan fru
von Lake. Vi voro ju släkt på så
väldigt långt håll."
"Och sådan smörja kan du inte
sätta dig öfver?" Det låg en viss
ringaktning i Karl Edvards röst, men
också en liten smula obehag.
"Neej," sade Jenny eftertryckligt.
"Det kan jag inte."
Det blef tyst i köket en liten stund.
Jenny satte stekpannan på spisen och
torkade mörtarna på en ren handduk.
Karl Edvard stod borta vid fönstret och
betraktade henne med på en gång
observerande och tankfulla ögon.
"Du skulle vara en ovanlig män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
