Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det en liten omständighet, som man
säkert kan våga ta i betraktande. Och
det är, att hvarje tid bygger åt sig själf.
Jag tror inte, att den gubben, som
byggde Gårda på fjortonhundratalet,
egentligen byggde så värst mycket för
tant Elise. Och jag skulle nästan våga
slå vad om en sak."
"Hvad då om?" Elise kunde inte
tåla vad, men frågade utan att markera
något missnöje.
"Om att gubben i fråga, ifall han
lefde nu, säkert själf skulle balka af
handkammaren."
"Tror du det?" frågade Elise
egendomligt långdraget. Hon drog ett djupt
andetag och rätade litet på sig, där hon
satt i stolen.
"Och för tjugufem år sedan hade
han ledt in vatten i köket," ifyllde
Alfhild. "Och legt en mordbrännare för
parken."
"Tyst, var det inte en vagn?"
utbrast fru Martha. Hon hade suttit
tillbakalutad i soffan, försjunken i sig
själf, och långsamt knäppt ihop
händerna upprepade gånger. Hon frågade
med en egendomligt dröjande röst.
Blicken var dunkel, och hon hade ett
skarpt markeradt, lyssnande uttryck.
"Nej, jag hör ingenting," sade
Fritz, som med ens stigit upp.
"Inte jag heller," sade Alfhild med
en viss liflighet. Axel hade åkt in till
Strängnäs för att hämta fröken Möller,
och hon motsåg henne med starkt
intresse.
"Då var det bara jag, som hörde
den," sade fru Martha beslöjadt. Hon
satt kvar i soffan, orörlig i samma
ställning, men händerna hade stannat i
hennes knä. Det var alldeles tydligt,
att det hade varit ett varsel, öfver
hennes lilla bruna ansikte spred sig ett
uttryck, som förlänade det något nästan
förklaradt. Men det var verkligen så,
att närhelst hon kände sig närmare det,
som var fördoldt för andra, erfor hon
en outsäglig känsla af harmoni.
Jvlen harmonien varade endast ott
ögonblick.
"Det är ju Fransson, som kommer
hasande i korridoren." Det var
Alfhild, som öppnade sin mun och
förkunnade sanningen. Elise reste sig upp.
Hon såg inte riktigt nöjd ut.
"Då är det väl, att Blenda har
kalfvat."
"Tänk, att sådant skall behöfva
inträffa på söndagen," sade Alfhild.
Elise gick utan att svara ut i
matsalen för att ta emot Fransson, och
salongen försjönk i tystnad. De bägge
fönsterna mot parken stodo öppna, men
det var lika gråkalit i rummet för det.
Fritz, som hade satt sig i länstolen vid
bordet, lade långsamt det högra benet
tvärs öfver det vänstra och tog sig om
skosulan. Han orkade inte tala, utan
försjönk i tankar.
I åtta dagar hade man nu varit här,
och der var, som om det hade varit i
åtta år. Man skulle aldrig ha kunnat
tro, att det bara var nio mil till
Stockholm, eller att det var tre kilometer
till järnvägen. Fast luften där ute var
stekhet, och allting stod fullkomligt
klot-rundt af grönska, var det någonting,
som kom en att tänka på nordligaste
Korpilombolo. Hvad var det, som
gjorde allting så ödsligt? Var det det, att
man aldrig såg en enda människa
utomhus, som inte hade byxorna i
stöfvel-skaften, eller det, att man alltid gick
och småfrös inomhus? Och hvad var
det, som gjorde en så förbaskadt trött?
Man gick ju och gäspade hela dagarna,
och efter klockan nio på kvällen
formligen trillade ögonen ihop. Det var
luften, som var så stark, sade tant Alf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
