Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon såg på honom under hårlänkarna.
Hade han hört något — trodde han
något och ville han ändå ha henne —
Ingen varnade honom, och så gifte
de sig tidigt på hösten.
Vid jultiden föddes gossen, och två
månader därefter dog han.
Kvinnan steg upp från stenen,
började vandra runt omkring men sökte
inga lingon.
Mannen hade icke slagit henne, icke
fällt några hårda ord och gossen hade
han själv burit till dopet. Men tröstat
henne i sorgen hade han icke, aldrig
sagt henne Qtt kärlekens ord eller
frågat efter hennes kärlek mer. Strax
innan hon gifte sig med honom hade
han målat ett namn på sitt hus. Lyckan
— stod där att läsa med stora röda
bokstäver. Men en kväll före julen
målade han över namnet. Han nämnde
icke längre om att bygga veranda och
på våren köpte han inga frön till
blom-sterlanden.
Nu var hon så stark att hon skulle
kunna taga tjänst igen, och då var
tiden inne för skilsmässa.
"Skilsmässa." Hon uttalade ordet
högt. Två gånger förut hade det varit
skilsmässa i hennes liv, sista gången
vid gossens död. Hur skulle det bli
den tredje gången? Skulle det vara
som bröte man loss något från hennes
hjärta då med, och skulle hon jämra
sig av smärta och be att få behålla
det? Ånej, så kunde det inte bli, togs
något nu bort ifrån henne var det väl
något som liknade en sten. Den skulle
hon godvilligt låta falla.
Skogen började glesna där hon gick
och vinden förde fram några röster till
henne, några rop och skratt.
"Folk!" Hon stannade till, ville
vända men hejdade sig strax. Rädslan,
hon känt på morgonen, darrade till i
hennes kropp, sen var den borta. Hon
fortsatte att gå, hastigare än förut.
Mellan träden skymtade en uthuggning
och där borde solen i överflöd lockat
fram de röda bären, som någon
benämnt "fattigmans guld".
"Fattigmans guld" skulle för henne
bliva en lösepenning, ett skiljemynt.
Hon hade hört att det kostade att
skiljas, det var väl därför mannen fördröjde
tiden, men hon skulle hjälpa honom.
Ännu hade hon ej tänkt ut vad hon
skulle anklaga honom för — ty också
hon måste väl anklaga, och icke endast
mannen — om skilsmässa skulle
komma till stånd — men försökte hon noga
skulle hon väl hitta en förevändning
till slut. —
"God dag," sade hon. Hon stod
mitt ibland lingonplockarna nu, bland
gummor och barn, unga flickor och
halvvuxna pojkar. Det var ståtar- och
torparefolk från hennes nåds gods, hon
hade växt upp ibland dem, men nu ville
de inte kännas vid henne.
Alla sågo upp vid hennes hälsning,
sen sågo alla ner, ingen svarade, men
de unga flickorna började fnissa. Hon
böjde sig ner och började plocka,
varenda tuva var fullsatt med bär, på
avstånd såg det ut som en röd matta
med lite grönt i. Hon såg sig lite
omkring, medan hon plockade.
Gummorna hade slutit sig samman och
viskade och flickorna sade ett och annat
ord och skrattade efteråt som åt en
lustighet, många menande ögonkast
skickades åt det håll där hon var.
Ett ögonblick högg det till i bröstet
på samma sätt som vid
midsommardansen, och mattigheten rann ut i
hennes armar, så att hon ej kunde plocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
