Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Skilsmässa. Av Hanna Söderlund-Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så snabbt som förut. Hon kom i
närheten av några pojkar och började
plocka på samma tuva som de.
"Å vet hut," sade en, "detta är
vårt."
"Vi ha väl lika stor eller liten rätt
allihop," svarade hon.
Detta blev brännämnet. Sen kom
det susande från alla håll som vassa
pilar. Det stack här och stack där,
det rispade och fastnade. Hon teg hela
tiden, lät det gå fram som ett oväder
över sig.
"Å Kall som skulle råka så avigt
ut," sade någon, "och han som aldrig
gjort en mask för när."
"Han ville ju ha det som var grant
och det fick han då med," svarade
en näbbig flickröst.
Hon visste vem som talat och
svarat, det var mor och dotter. De hade
haft sina tankar på Kall i flera år och
folk hade skämtat med dem, att nu
byggde han stuga åt flickan. —
––––––I skymningen kom hon
hem, sedan hon först varit och sålt
bären. Mannen gick utanför hemmet
och räfsade samman de gula löven i
en hög.
"Nu är du väl trött," sade han
och såg snabbt på henne. Hon var
mycket blek, de stora ögonen voro
mörkare i färgen än vanligt, svarta
skuggor hade kommit fram under dem.
"Ånej," sade hon. Hennes oroliga
röda läppar skälvde till, som ville hon
gråta. Hon gick förbi mannen åt köket,
han hejdade henne med en fråga.
"Hittade du mycket bär?"
"Ja, det är gott om i år — jag har
redan varit och sålt — i morgon tar
jag en större korg med mig."
"Och folk," sade mannen hastigt
och prasslade med löven, "träffade
du några?"
"Skogen är ju full av folk nu,"
sade hon undvikande och gick vidare.
Sen plockade hon var dag från tidigt
till sent, i solskensdagar och
ovädersdagar. Hon unnade sig ingen ro eller
vila. Men var kväll låg hon länge
vaken och tänkte på dagen, som gått, och
att det i morgon var en ny dag, och den
sista tanken blev alltid denna: om jag
bara inte möter folk. Hon önskade att
mannen varit i närheten så att hon
kunnat tala med honom för att få
tankarna skingrade, men han hade sin
sovplats inne i kammaren på andra
sidan farstun. När hon sedan äntligen
somnade drömde hon, att hon gick i
skogen bland träden och alla träd voro
som sammanväxta och deras barr voro
som nålar. En hel vägg av stickande
nålar hade hon att bryta igenom för att
komma fram och på marken lågo
nålarna strödda som barr.
En dag ville mannen hindra henne
från att gå.
"Du blir sjuk," sade han vresigt,
"jag har inte råd kosta ut till doktorn."
"Det skall du inte behöva," sade
hon, "jag blir inte sjuk."
"Du måste hjälpa mig med
havren," sade han då, "jag behöver hjälp
till den."
"Jag skall komma tidigt hem," sade
hon, "så hinner jag med havren
också."
Hon gick, men när hon kom hem,
hade han själv bundit havren i kärvar.
När det icke lönade sig längre att
plocka och uppköparna rest sin väg,
lämnade hon mannen penningarna för
bären, men ett par dagar hade hon
uppskjutit därmed. Hon hade tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
