Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Elle et Lui. Av Argusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hattar och annan Rue de la
Paix-attiralj. Hotel des Colonies i
Marseilles, med Le General över havet
och så Algier med sina terrasser,
villor, palmer och — spahis."
,5Men —" opponerade jag.
Han hade förutsett, vad mina
anmärkningar gällde.
’’Där funnos spahis och det är en
kardinalpunkt i min berättelse. Någon
slags fete ägde rum, medan våra
parisare befunno sig i Algier. Alla
trupper voro utkommenderade, zouaver,
chasseurs, tirailleurs. Guvernören i
stor gala och framför hans landa redo
ett tjog spahis — förmodligen från
lägret nära El-Ontaga. Allt detta var
långt innan tsaren besökt Paris, och
våra resenärer hade aldrig förr sett
stiliga, eldiga spahis, hade bara hört
talas om dem, om deras magnifika
hästar, turbaner, präktiga figurer,
strålande ögon och diaboliska
ryttarskicklighet. Ni vet hur de kan rida? Inget
kavalleri är deras jämlike, inte ens
kosackerna. Våra parisare förvånades.
Särskilt var den ogifta systern
boule-versé av dessa härliga dämoner. Då
de piruetterade under hennes balkong
klappade hon händerna och kastade ner
hela fång med rosor. De nerfallande
blommorna skrämde hästarna. Dessa
kråmade sig, stegrade sig. En spahi, en
stor karl med ögon och näsa som en
ökenörn, fick hela famnen full med
blommor. Han såg upp till
mademoi-selle, låt oss kalla henne Jeannette,
vars klara, vackra ögon strålade av
förtjusning och koketteri och —"
"Såg ni henne?" frågade jag.
"Spahin smålog åt henne. Det
var hans sista dag i tjänsten. Han var
i gott humör. "Mon Dieu! Mais
quelles dents!" lät hon undfalla sig.
Hennes släktingar skrattade åt henne.
Arabens blickar flögo gång på gång
upp till hotellbalkongen, och han
smålog ideligen. Hans plats togs därpå av
guvernörens ekipage. Mademoiselle
blev désolée. Varför kunde inte
civiliserade människor se ut som spahis?
Varför voro alla parisherrar så
alldagliga? Varför? Hennes syster
kallade henne en vildedyrkare och tog
henne med sig i matsalen. Under hela
middagen talade Jeannette om les beaux
spahis — i pluralis, men med en
hemlig hjärtereservation. Våra parisare
reste från Algier till Constantine och
slutligen till Biskra, där de för första
gången fingo se öknen, nomadstammar
med smutsiga, lappade tält, kameler
och den eviga sanden. I Biskra blev
mademoiselle — vad hon måste ha
varit vacker bland mimosaträden i
Hotel de 1’Oasis’ trädgård!"
"Såg ni henne?" upprepade jag.
"Mademoiselle blev ånyo
entusiastisk och innan hennes svåger och
syster visste ordet av, hade hon
arrangerat en utflykt till öknen; dragoman,
tält, åsnor och allt stod färdigt vid
hotellet och sällskapet begav sig av —
ut i den brännande solen, mot den
riktiga öknen."
Min gäst gjorde en konstpaus, tog
en rödglödgad kvist, tände sin cigarr
med den, drog några långa bloss och
stirrade i elden, som om han bland de
många små lågorna kunde se den lilla
pariserkaravanen slingrande sig fram
mellan stenarna. Så vände han sig till
mig och suckade.
"Har ni sett någon hägring?"
frågade han.
Det hade jag ej, men ljög att jag
hade.
"Har ni märkt att vid hägringar är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
