Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Många fiskare blevo kaptener på
last- och passagerareångarna längs
stenkusten, andra blevo matroser och
fara jorden runt. Andra åter
utvandrade till Amerika för att gräva guld i
Klondyke och komma åter hem igen.
Men i fickorna hade de i stället för guld
amerikanska tidningar och gingo åter
till sina hummertinor och metrevar.
Men aldrig, så långt kungarna,
kungasönerna och kungadöttrarna på
Koster kunna minnas tillbaka, har på
ön en stöld eller ett dråp förekommit.
Aldrig har man haft en rättegång eller
en polis på Kosterön. Människorna på
denna ö äro oskyldiga som på
skapelsens första dag.
Allt detta måste man på förhand
veta, för att kunna förstå den lilla
historien om giftflaskan.
*
Det var kort efter midsommar, när
den stora makrillbåten gick till sjöss.
Den hade hämtat de unga pojkarna från
Kosterön och från de kringliggande
öarna för att fara ut på Nordsjön och
stanna där under makrillfångsten tills
hösten kom. Detta var för hela öns
befolkning den viktigaste dagen på hela
sommaren: "makrillbåtens
avgångs-dag". När den stora båten med sina
stora, rödbruna segel likt en
jätteplog-bill försvann utåt havet bak yttersta
udden, simmade ett dussin ekor i den
lilla hamnen. I varje båt satt ett eller
flera fruntimmer som höllo förklädet
för ansiktet och gräto. Det var hustrur,
som sågo sina män, fästmör sina
fästmän, mödrar sina söner segla bort.
Det kvinnliga kungasläktet på
Kosterön satt där på vattnet och grät, och
på de blåa granitklippornas
mammutryggar stodo här och där ensamma
gårdvarar och skällde efter sina
bort-seglande herrar, och hos kvinnorna i
båtarna skällde andra hundar, så att
luften var fylld av snyftningar och
hundskall.
En äldre man kom nu emot mig
och räckte mig en liten flaska jämte en
sammanviken pappersbit. Man kallade
honom allmänt "hedningen", emedan
han kunde svärja så fruktansvärt och
sedan åratal aldrig varit i kyrkan. Han
hade förr i världen varit sjökapten och
förlorat två ångbåtar. Den gamle var
blåröd i ansiktet och på hans haka satt
trotsigt ett kortklippt grånat spetsskägg.
Han hade tagit på sig sin bästa
söndagskostym av mörkbrunt kläde och sin
gamla kaptensmössa med guldträns.
"Sir," sade han, ty han blandade
med förkärlek upp sitt tal med engelska
ord för att framhäva sin större
världsvana framför öns övriga befolkning.
Han stack alltid in ett "Well" och
"All right" och avlägsnade sig aldrig
utan att säga "Good-bye".
"Sir, denna har jag hittat," sade
han, stack påfluget den lilla flaskan i
handen på mig, som om den just fallit
ur min ficka, och gick bredbent sin
väg.
"Det är inte min," ropade jag efter
honom. Men han vände sig ej, utan
stampade i väg bort över granitknallar
och ljungtuvor och visade mig sin
oerhört breda rygg, som var så
fyrkantig, som om han hade haft en
grif-feltavla under rocken.
På den lilla pappersbiten, som han
givit mig med flaskan och på vilken
man ännu spårade avtryck av flaskan
som varit inrullad däri — på detta
papper stod med gulnad skrift ordet
"Gift", tre gånger understruket, och
därefter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0467.html
