Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Tio droppar reta sinnligheten
(egentligen stod där ett kraftigare
uttryck, som jag här ej kan återgiva).
Tjugu droppar äro lika med
vansinne och varje droppe därutöver
döden." Så sade papperet.
Jag betraktade förbluffad flaskan.
Den var till hälvten fylld med en
gulaktig vätska och kunde väl innehålla
kanske fyrtio droppar.
Där stod jag nu plötsligt mitt på
den si or a oskuldsfulla ön, omgiven av
sommarhimlens glädje, omgiven av
det sommarblå havets oändliga
festlighet, såg de oskuldsfulla brokiga
korna bära sina fulla juver fram över
ljungen, såg dem fredligt, godmodigt
i lång rad avbeta vildrosornas och
ekarnas löv och örterna bland
graniten, dessa kor, godmodiga som den
personifierade godheten själv. Jag
hörde vildbina och humlorna, som
surrande svärmade kring över
ljungblommorna, såg dem söka honung,
samla solsötma för vintern. Och så
blickade jag ut över ön, på vilken ännu
aldrig en ond gärning begåtts, där man
varken kände till fängelse, domstol
eller mänsklig ondska. Och jag, jag
hade plötsligt ett ohyggligt gift i en
liten flaska mellan mina fingrar — ett
litet helvete på fyrtio droppar. Med
dessa fyrtio droppar kunde jag begå
mord eller självmord. Jag såg ned på
de gråtande fästmörna, på de gråtande
unga hustrurna, som i båtarna
tilllika med de skällande hundarna nu
åter rodde tillbaka mot stranden,
övergivna av sina män. Här kunde
jag ställa till olycka. Jag kunde spela
förförare till höger och vänster. Ett
par droppar i ett glas mjölk, ett par
droppar i en tallrik soppa hade kunnat
förvandla dessa dygdiga och
oskuldsfulla, men för grovkornig sinnlighet
anlagda fiskarflickor till brunstiga,
lystna, karlgalna furier. Jag ryste vid
dessa motbjudande funderingar, som
påtvingats mig av giftflaskan, och
undrade. Jag ryste för den lilla
flaskan, som så oförmodat kommit i min
hand, här så fjärran från all
överkultur, fjärran från Europas stora
män-niskovirrvarr, fjärran från den värld,
där äventyr, mord och självmord
dagligen översvämma tidningarnas spalter.
Hit, så att säga till världens ända,
huru kom detta gift, som framkallar
raseri och kärleksgalenskap, hit till
denna oskuldens hemvist tjugutvå
årtusenden bakom Berlin?
Flaskans historia var följande:
Nödd och tvungen, berättade mig
hedningen, den gamle kaptenen,
densamma ett par dagar senare. Jag
träffade honom av en händelse vid ett
besök i en stuga, där man sedan ett par
veckor höll en ung man inspärrad, som
plötsligt blivit galen. Folk sade, att
ynglingen fått solstygn under fisket på
öppna havet, och några karlar, som ej
följt med makrillbåten på
nordsjöfisket, måste turvis vakta den rasande,
ty kommunen hade ännu ej kunnat
besluta sig att forsla den vansinnige till
hospitalet i staden vid kusten. Jag
hade ännu ej hört talas om den
vansinnige, som man höll undangömd i
hemlighet, och kom på en promenad
av en tillfällighet till huset längre in på
ön, där den galne bevakades av fyra
män, som dagligen avlöste varandra.
Där fann jag nu bland väktarna
även den gamle kaptenen, som givit
mig flaskan.
Här var han särskilt värderad enär
han, som folket sade, "hade
hårdhandskar", varmed de menade hans
kraftiga nävar.
Efter det tillfälliga mötet på ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
