Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett högst egendomligt uttryck, och de
kyliga, mörka ögonen sågo nästan
vantroget undrande ut. När hon en liten
stund betraktat den, vände hon sig
omärkligt ett hälft hvarf på stolen för
att ägna sitt intresse åt Karl Edvard.
Hon började med skorna och fortsatte
uppåt. För att vara bror till henne med
koftan företedde han ingenting
märkvärdigt. Landtlig, färglös och fräknig.
Och här i socknen var det kanske
fashionabelt att bliga på det där viset.
Karl Edvard stod och hängde mot
en af bokhyllorna. I ljuset, som föll
in genom dörren, hade det lilasfärgade
tyget i Magdas klänning något i färgen,
som berörde honom trolskt. Hans
ljusa ögon hade fått ett uttryck af
frånvarande andakt, och öfver det fräkniga
ansiktet spred sig långsamt ett drag af
underlig ödmjukhet. Magda vände sig
en smula ostentativt till fru Martha:
"Tänk, att mamma har inte skrifvit
på en hel vecka."
Hon vidgade ofrivilligt ögonen.
Den landtlige hade ryckt till. Han
hade blixtsnabbt skilt läpparna åt och
bitit ihop tänderna.
"Det var underligt."
"Och jag vet inte tit dugg, hvar
hon finns," fortsatte hon, onekligen en
liten smula gällare än som var
nödvändigt. "Jag fick nog en lista öfver
ställena, där hon skulle hålla föredrag,
men den måtte Augusta ha städat
bort."
Medan hon berättade, hade hennes
nyfikna ögon inte lämnat den landtlige
ur sikte. Han såg ut, som om han höll
på att bli sjuk. Hufvudet var hälft
bortvändt, och han hade fått två
horisontala veck i pannan.
"Fröknarna äro serverade," sade i
samma ögonblick Lydias stämma i
dörren, synnerligen mjukt. Hon såg
på Jenny, medan hon framförde
budskapet. Handen var ovanligt graciöst
inböjd i förklädesfickan, och de klara
blåa ögonen betraktade yllekoftan med
lugnt intresse. Fritz, som observerade
henne, fick m intryck af, att hon
räknade knapparna.
"Ni ungdomar kunna gärna bjuda
armen åt hvar ann," sade Alfhild.
"Det ser så trefligt ut. Jag skall "ta
din kofta, Jenny."
"Tack," sade Jenny. Hon knäppte
långsamt upp de åtta knapparna. Fru
Martha såg oafvändt på henne, medan
hon gjorde det, men ögonen voro inte
beslöjade. De hade endast ett uttryck
af lugnt och nyktert afståndstagande.
Och det var egentligen underligt, ty
det var, som om yllekoftan ägt någon
ockult kraft. Det var alldeles dödstyst
i biblioteket, medan Jenny långsamt
fullbordade afklädningsproceduren.
Alfhild tog emot koftan, vek ihop
den och hängde den öfver sin
stolskarm. Fru Martha satt kvar vid bordet
och såg på, medan de bägge unga
paren försvunno ut genom dörren. När
de gått, sade hon halfhögt:
"Det var ett gräsligt plagg. Hur
kan en ung flicka spöka ut sig så totalt
utan all smak?"
Elise reste sig litet stelt från
bordet.
"Spöka ut sig, tycker du det, kära
Martha?"
Fru Martha såg på koftan med en
min, som talade om verklig af smak.
"Det var den gemenaste färg, jag i
mitt lif har sett."
"Jag tycker, den är mycket bra,"
sade Elise tämligen kyligt. "Hon har
för resten fått den af mig. Jag har själf
stickat den."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
