Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver sådant där, innan man åt, så
svalt man ihjäl. Om du betänker, att
i hvar droppe vatten, du dricker, finns
det milliontals djur —"
Fru Marthas klara bruna ögon
strålade till.
"Ja, men de lefva lika bra för det.
De frodas lika bra inom människan
som utanför.’’
Alfhilds vänliga ansikte blef en liten
smula bistert.
"Ja, det vill jag lofva. Och tänk,
sådana små sötnosar. Kolerabacillen.
Och tyfus. Och difteri. Det vore allt
synd, om de ginge åt."
Fru Martha såg ut att erfara ett
visst obehag.
"Man behöfver väl inte ta de allra
värsta —"
"Var lugn, du, de allra värsta tar
oss. Och vill du göra knoget lättare
för dem, så låt bli att borsta tänderna
med stomatol. Det förstår jag för
resten inte, att du med dina principer
gör."
Fru Martha svarade inte. Hon såg
på Alfhild, och det kom ett tröstlöst
uttryck i de bruna ögonen.
"Men det där skall du inte grubbla
på," sade Alfhild vänligare. "Jag såg
häromdagen i en tidning, att om ingen
här på jorden åt upp den andre, så
skulle jorden på ett år bli så full af
själfdöda, att det stod en mil upp i
luften."
Fru Martha ryste till. Det var, som
om de klara briina ögonen långsamt
fått ett dunkelt öfverdrag.
"Allting är så förskräckligt," sade
hon sakta.
"Och lägger man bort att äta, blir
det ändå värre," sade Alfhild bestämdt.
"Ät du, kära Martha. När det
kommer till kritan, är det ändå vi
människor, som ha det värst."
"Men vi ha ändå klart för oss, att
det väntar oss en högre lifsform —"
"Några stycken af oss, ja —"
Alfhild gick på tå fram till dörren ut till
korridoren och tittade ut. Nej, hon
hade verkligen gått. "Jag för min del
ser det litet suddigt. Men en sak är
jag säker på, och det är, att om det
väntar en högre lifsform på oss, så
väntar det också en på grisen."
Fru Martha såg tankfullt på
Alfhild. Hon knäppte långsamt ihop
händerna och skilde dem igen.
"Om jag bara visste, om du
skämtade eller inte."
"Jag skämtar visst inte," sade
Alfhild allvarsamt. "Det är min
lifs-åskådning." Hon tystnade och tillade
efter en liten paus nästan förargadt:
"Tror du kanhända, att man sitter här
i huset i femtiofem år utan att få en?"
"Du har ett lätt temperament,"
sade fru Martha långsamt och
begrundande. "Det är, som om ingenting
kunde bli riktigt förskräckligt för dig."
Hon gjorde också en liten paus och
tillade beslöjadt: "Men jag vet ändå
inte, om det är lycka — i högre
mening —"
"Om lycka i högre mening är att
tycka att allting är förskräckligt, så få
de behålla den för mig." Alfhild
rynkade pannan och tittade med ett
lyssnande uttryck ut i korridoren. Det lät,
som om någon hade tappat en bricka
med porslin nere i köket. "Vet du,
kära Martha, jag tror det skulle vara
riktigt nyttigt, om du försökte lära dig
äta igen. Kan du inte våga dig på en
liten prinskorf —"
Hon afbröts af Elises exakta röst i
salongsdörren.
"Det var ovanligt, hvad det dröjer
länge med kaffet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
