Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Tycker jag inte. Agnes mal aldrig
mera än ett mått på tjugu minuter, det
måtte du väl veta."
De fyra ungdomarna inne i
salongen sutto mol tysta. Magda satt och
försökte få klart för sig, hur fröken
Mark skulle ha varit klädd för att inte
se tjock ut. Och det gaf henne en
idé. Om man skulle ta och göra
någonting för de tjocka? Det vore både
människovänligt och någonting nytt.
De andra skrefvo nog en och annan
gång något om toaletter för fylliga,
men det var aldrig någon riktig fart i
det. De hade alltid någonting tröstande
och öfverseende i tonen, som
egentligen kunde reta en tjock. Om man nu
toge de välfödda som någonting
naturligt? Det vore väldigt originellt.
Fritz satt och dåsade i sin stol. Han
var egentligen så sömnig, att han kunde
dö. Det stramade i ögonlocken, och
han gjorde lyckade ansträngningar att
gäspa inåt. Kunde det vara Franssons
sura tiodubbla, eller var det för att
det var så kolossalt studdig mat och
luktade fjortonhundratalet, så att man
nästan såg siffran i luften? Och
hvar-för sade ingen ett ljud?
Han hade Jenny Mark midt emot
sig. Hon hade tagit plats på en liten
stol, som stod på sned vid fönstret, och
gjorde sitt bästa för att visa så mycket
som möjligt af den prickiga blusen
bakifrån. Hon satt kapprak och
stirrade ut. Armarna hade hon lagt i kors
öfver bröstet. Det var, som om
ingenting annat än den grönaktiga
fönsterrutan hade existerat för hennes
ljusblåa ögon. Hon såg inte
tillmötesgående ut, det var synd att påstå. Fritz
öfverraskade sig med att undra, hvad
hon var arg på. Det var något i
hennes uppsyn, som kom honom att tänka
på Jaggernaut.
Den enda, som visade någon
tillstymmelse till rörelseförmåga, var Karl
Edvard. Han gick fram och tillbaka
på gångmattan med händerna bakom
ryggen. För hvar gång, han vände vid
fönstret åt gafveln, såg han på Magdas
klänning. Och för hvar gång tändes
det som ett litet ljus i de gråa ögonen.
En enda gång irrade de från
klänningen upp till hennes mun, och då
kom det något skyggt i dem.
ögonbrynen åkte litet ihop, och det blef
två parallella veck på pannan.
Kvartetten väcktes plötsliga af ett
klirrande. Det var Lydia, som kom
med kaffet.
"Kära barn, hvad ni sitta tysta,"
sade Alfhild, som samtidigt visade sig
i dörren. "Man skulle kunna tro, att
ni vore döfstumma."
"Ja, det må jag säga," sade Elise.
"Det är, som jag alltid har sagt.
Ungdomen nu för tiden är så öfvermätt
på allt, som är roligt, så den orkar
snart inte tala." .
Jenny vände långsamt på hufvudet,
och Magda gjorde sin första
observation till hennes fördel. Mot dagern
hade håret en blek tegelfärg, som
egentligen var vacker. Fritz å sin sida
observerade, att ögonen blefvo nästan
vidunderligt ljusblåa. Hon tittade litet
styft på Elise.
"Roligt? Hvad är det, som moster
Elise misstänker är roligt?"
Fritz’ mungipa, som varit
uppdragen, åkte sakta ned. Magda fnissade
till.
"Söta barn, så du talar," sade Elise
en smula stelt.
Fritz satte sig med ens upp i stolen.
"Fröken Mark säger bara som det
är. Här finnas vi, två man högt, och
nästan tiga ihjäl våra damer. Men
kunde vi inte få röra på oss litet ? Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
