Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - »Maalariperkeles reseanteckningar under dess vistelse i Karesuando» våren 1913. Av Ossian Elgström. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi bänkade oss på röda kiisor och
det blev kaffe.
Det ligger något så hemtrevligt över
interiören i en kåta, de mot tältväggen
uppvikta renhudarna, kaffeskrinen,
kiisorna i sina dunkla vildmarksfärger
— de sotiga kedjorna, allt ger trygghet
och hemro. Jag sitter bakåtlutad mot
en tältpinne, "de andra" ha gått till en
annan kåta, elden brinner svagt och
pyrande och solen skickar in marinblå
knippen av ljus genom den uppvikta
dörren. Det är så rasande tyst. Jag
27/3. Liikotuxia. Guds hus går i
vågor och golvet är fullstrött av fallna
Guds söner och döttrar som utan sans
genomfara de sju himlarnas glädje.
Predikanten talar, nej skriker. Det är
en högrest man med väldigt skägg och
mycket svart under ögonen, det är den
beryktade Lundberg från Lannavaara,
en profet av Guds nåde och indirekt
orsak till många hospitalsinterneringar.
Jag sitter med gubben Nutti i famnen,
vi vagga av och an, av och an, han i
full extas, jag lugnare, men nervös, ty
Ställning för fisknät i Idevouma.
hör tystnaden i mitt hjärtas dunk mot
öronhinnorna och jag blir faktiskt
sentimental.
En gammal, en urgammal käring
syr, hon ser på mig med ögon, som
ett helt livs vistande i rök gjort sura
och rinnande, hon säger ingenting,
men hon ser på mina tårar och hon
måtte förstå vad jag känt, ty när jag
skall gå säger hon, Jumala Terve, tack
främling för mycken kärlek och så tar
hon mig i famn.
Detta är ett av mina vackraste
minnen uppifrån Lappland.
det är skrämmande och underligt.
Lapparnas tjut är både sövande och
upphetsande och jag börjar se cirklar i
luften. Till slut kan jag ej hålla ut
längre utan klämmer alldeles
omedvetet i med ett fullvuxet tjut vilket, det
smickrar jag mig med, inte var så
tokigt för att komma från en amatör.
Det lättar. — Nutti, som varken hör
eller ser, vaggar allt ivrigare och jag,
jag Ossian Elgström skeptiker och
klentrogen granskare av människor,
jag tjuter som en galen hund,
antagligen med ögonen långt ut ur huvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
