Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Men kanhända han är förmögen?"
tillade hon med större respekt.
"Nej, det är han inte," sade Fritz
långsamt.
"Då får jag säga, att det var
märkvärdigt." Hököpingerösten var
ut-prägladt. ogillande.
"Det är inte så märkvärdigt. Det
har han efter sin pappa. Folk, som
hörde honom spela, säga, att en sådan
musik ha de aldrig hört maken till.
Men i alla fall dog han på Björntorpet,
och hans rykte nådde aldrig längre än
till Strängnäs."
"Det var väldigt," sade Magda, och
det tyckte hon. Plötsligt kom hon på
en tanke till.
"Men om deras mamma var syster
till fröknarna von Lake, så var väl
hon förmögen?"
"Ja. Men ser Magda, när hon gifte
sig, fick han pengarna, det vill säga,
han fick lilla Gårda här bredvid. Och
medan han spelade, var det en, som
förvaltade det."
"Så?" sade Magda, som om hon :
genast hade fattat. -
De hade kommit in i parken och
gingo tysta en liten bit uppåt
sandgången. Magda gick och tittade på
vattenväxterna borta vid dammen. Det
var en ganska bra bit dit bort öfver
gräset, men det kändes ända hit, att
den inte luktade godt. Fritz gick
fortfarande och slog sig på byxorna med
spöet. Han undrade, hvarför han
alldeles nyss inte brytt sig om att
upplysa Magda om, att det var herr Mark
och hans syster, som skulle ärfva
Gårda.
"Vet Fritz, jag skulle gärna vilja
gå och hälsa på fröken Mark."
"Kan ju Magda göra," sade han
stelt. Han kunde inte själf hjälpa, att
det låg en viss frånvaro af entusiasm
i rösten. Han kände det själf och
tyckte, det var fånigt. Hvarför skulle
inte Magda kunna få det ganska trefligt
med fröken Mark? Flickor hade alltid
trefligt, bara de hade fått tag i
någonting att fnissa åt tillsammans. Det var
kanhända lättare att få tag i någonting
sådant på Björntorpet. För på Gårda
var det vid gud omöjligt. Så vida de
inte utkör ade honom själf. Om han
kunde fatta hvarför han kände sig vid
ett så sabligt dåligt humör?
I köket höllo flickorna på att äta
kväll. Lydia satt uppflugen på
skänken. Den ena af de högklackade
skorna hade ramlat af henne, och
genom ett rymligt tilltaget hål på den
svarta strumpan, broderad med
kräm-färgade pilar, framstack utan pryderi
en stortå, som inte visade några tecken
på pedicure. På det hvita
spetsförklädet i hennes knä stod en karott med
äggröra, och i den ena handen höll
hon en bit rökt korf. Den andra
tref-vade med en viss kräsenhet omkring
bland albertkäxen i en bleckburk
bredvid henne för att om möjligt hitta en,
som var brungräddad. Agnes satt vid
bordet. Hon åt med en knif upp det,
som var kvar af hummermajonnäsen,
och när det sista försvunnit, smackade
hon lätt.
"Kasta hit en käx."
Lydia, som lyckats hitta en brun,
stack med litet besvär handen med
korfven i burken och fångade en käx
mellan lillfingret och långfingret. Den
beskref en båge i luften och hamnade
i den tömda majonnäs-saladjären. Agnes
tog upp den och bredde omsorgsfullt
en half centimeter smör på den.
"Tänk ändå, så öfverklassen
lef-ver," sade hon eftertänksamt. "Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
