Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krök såg jag en cyklist, men det var en
vän från Uppsala, som räckte mig något
som han trodde skulle pigga upp mig.
Pigga upp mig då! Snarare borde jag
haft något lugnande. Han skrek något,
som jag ej hörde, ty i detsamma fick jag
i en uppförsbacke syn på min
konkurrent och jag glömde både vännen och
karamellen för vad jag såg. Vid krönet
av backen var en grind, som han
passerade. Den slog igen efter honom och en
del studenter såg detta och rusade före
när de fingo syn på mig och hunno nätt
och jämnt att få upp grinden, så att jag
kom igenom. — Jag ångrade sedan att jag
gjorde mig så onödigt bråttom och ej
hoppade av och tackade dem, ty jag
skymtade flera bekanta ansikten, bland dem
Bruno Liljefors. Strax efteråt hann jag
upp min man. Jag hade nu blivit relativt
lugn. Jag har sedermera tänkt angående
denna sak, att det är dumt att förarga sig
åt en dumhet, som andra gjort, ty det
händer så lätt att man själv i ett obevakat
ögonblick kommer i samma dilemma. Vi
följdes åt en bit, och när jag sedan
lämnade honom efter mig, glömde jag den
affären för en annan. Den där hjärtans
välmenta karamellen befanns ej vara
någon karamell utan en bit kokain, vilket jag
om jag över huvud taget skulle använt det,
borde hava sväljt, men som nu hade blivit
liggande bortglömt innanför läppen, som
en buss och hade styrt till och svällt upp
gom och svalg så jag knappt hade
tillräcklig öppning kvar att andas igenom.
Jag åkte så en lång stund och stred
med mig själv huruvida jag skulle stanna
och söka få tag i något att skölja bort det
frätande rackartyget med, då jag i
bakfickan fann en bortglömd kaffeplunta, vars
innehåll klarade mig förvånansvärt fort.
Nu låg jag säker i täten och målet
började hägra för min inre syn. Bara sex
mil kvar, det var ju ingenting i förhållande
till det, som redan var passerat. I en
sväng mötte jag min gamle vän Ehlert,
som kom för att möta mig, och nu kände
jag mig nästan som hemma. Jag var
visserligen torr och äcklig i mun, men för
övrigt vid full vigör. Vid en
gästgivaregård slängde jag mig i gräset och bad
honom springa in efter något att tugga på
och en flaska sockerdricka. Han kom med
en hel hård brödkaka och jag grep mig
an med den, men jag har aldrig upplevat
dess make. Visst kunde jag tugga, men
det blev till smulor först och sedan till
mjöl. Men vad var det som fattades, jag
visste varken ut eller in. Saliven! —
Saliven fattades — jag spottade — nej,
jag blåste ut tuggan, eller vad jag skall
kalla det — pulvret, som stod som en sky
ur mun på mig och skrek: "Kommer du
inte med sockerdrickat snart?" och när
jag fick det klarade jag mig fint utan saliv.
Halva kakan lämnade jag kvar åt de
små fåglarna, satte mig upp och åkte
vidare. Nästa ryttare jag mötte var en
Landskronacyklist, som slagit vad med mig om
en flaska champagne, att han skulle klå
mig vid inåkningen. Det var bara 2 mil
kvar och jag glömde bort honom när jag
började känna igen Stockholms
omgivningar. Det var dock uppenbart att vi
tävlande ej voro väntade så tidigt, ty när
jag såg målet, syntes endast ett par
människor där, men längre bort såg jag några
halvklädda komma springande, det var
tid-tagarna, som hade måst rusa upp ur sin
slummer på Stallmästaregården vid
telefonmeddelandet att jag passerat Märsta.
De måste slunga på sig de allra
nödvändigaste klädesplaggen och de hunno nätt
och jämnt fram för att knäppa av tiden när
jag passerade målet vid Haga grindar.
Jag körde direkt ned till
Stallmästare-gården där vi hade ett rum upplåtet för
oss tävlande, och där slungade jag mig
efter en välbehövlig tvagning på en soffa
och mådde utmärkt.
När jag legat en stund och mojat mig
stormade Landskroniten in, som skulle
klå mig i inåkningen, och sade på bred
skånska: "Nu paug, ska vi dricka ett glas
champagne," och det smakade verkligen
som nektar, d. v. s. som jag inbillar mig
att nektar skall smaka. När vi efter en
timme eller så skulle begiva oss var och
en till sitt, hade Stockholm börjat vakna
och vi sökte tränga oss fram genom
folkmassan, som vältrade ut genom tullporten
och gjorde hela omgivningen svart av folk
(ja, hela Solnaskogen såg ut som en
peruk, som doppats i trycksvärta, för träden
voro fulla av uppklättrade pojkar). När vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
