Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gin/oua».
J(/3for/a
/Yögra hon turer au ett
hv/nnoöcfe.
ra/cfetrLoa^jg/et
Hon serverade tett, den unga
flickan med de stora, grå
ögonen, det rika håret och
de snabba, skygga rörelserna. Jag hade
knappt lagt märke till henne förut i
den samling av ungdom och skönhet,
som fyllde rummen vid mottagningen
hos min goda väninna Jelisaveta.
Pe-trovna i Moskva.
Värdinnan hade väl föreställt mig
för henne. Och jag tyckte,mig minnas
att hon tillagt några upplysande ord.
Men vad hon sagt och vad
människobarnet hette hade jag i alla fall glömt.
Det fanns så många andra att höra
och se på. Den gamle polske översten,
som talade om turkarna anno 77,
professorn som varit i Japan — det var
långt före kriget — och framför allt
den vackra armeniskan, stjärnan i
sällskapet.
Hon var smärt och högbarmad —
en sällsynt vacker figur. Hennes hy
stötte i brons och hennes ögon voro
svarta och sammetsmjuka med en
underlig återhållen glöd på djupet —
en helt annan sort än den unga
flickans.
Fast det var märkvärdigt vad också
de kunde vara djupa och innerliga —
när man såg något av dem. Vilket inte
var för ofta. Ty hennes blickar voro
mest fästa på tebordet, på samovaren
och glasen, så att man bara såg ögon-
ocken och de långa glänsande
ögonhåren. Men när hon såg upp, någon
gång–––-
Men vad var det hon hette? Och
vad hade hon för ställning här i huset,
eftersom hon skötte tebordet? Jag
måste fråga värdinnan; hon fick väl
förlåta min glömska. Det skulle hon
nog göra, ty vi voro goda vänner. Att
ett tillfälligt sammanträffande på tåget
medför inbjudning till ett lantgods och
att därav sedan utvecklar sig en lång
vänskap är i Ryssland måhända
naturligare än annorstädes. För övrigt var
Jelisaveta Petrovna gammal nog att
kunna vara min mor.
Jag hittade henne i lilla röda
salongen. Men hon hade inte tid för
några redogörelser.
"Vad hon heter, den lilla med grå
ögonen vid tebordet,’’ upprepade hon
blott. "Hon heter Nadja, och ni skall
sen en gång få höra en hel historia om
henne —–––-"
Det var allt jag fick ur henne, innan
hon med en vänlig avskedsnick
skyndade från mig till gamla generalskan
Ivanova, som satt ensam i en soffa och
såg sur ut. Stackars gumma, hon var
van att försummas, ty hennes äkta
make, generalmajor Sergej Andrejitsj,
var inte den som slösade med uppmärk-
39.
1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
