Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhet. Men det hör inte hit, ty han
var ej med i sällskapet. "Kan inte tåla
folk, som ej spelar kort," brukade han
säga. Och som följd därav kom han
aldrig till fru Vojevodskajas, det vill
säga Jelisaveta Petrovnas bjudningar.
Jag gick tillbaka till matsalen för
att, om det så föll sig, göra mig bekant
med "Nadja".
Hon stod som förut vid samovaren,
och när jag kom bjöd hon mig ett
glas te.
"Med citron?" frågade hon utan
att se upp.
"Nej tack, jag dricker det oblandat.
Det är inte riktigt "äkta" annars. Och
här är ju allting annat äkta vara–––-"
Det var något som hindrade mig
att fortsätta. Jag hade sagt något dumt
— inte första gången och tyvärr inte
heller sista — fast jag inte visste vad.
Det lyftes mot mig från Nadjas bleka,
runda, ännu halvt barnsliga ansikte ett
par stora mörkgråa ögon med ett så
rörande uttryck av lidande och bön,
att jag inte visste vad jag skulle ta mig
till. Långsamt fylldes de av gråt, hon
sänkte ögonlocken och under de långa
glänsande ögonfransarna trängde fram
ett par stora, klara, barnsliga tårar,
som sakta rullade nedför flickans
kinder.
Det var svårt att begära en
förklaring. Med en hastig ursäkt drog jag
mig tillbaka.
Från ett av rummen hördes sång,
en hög, men mörk sopran. Det var den
vackra armeniskan. Hon
ackompanjerades av en äldre herre, lång och
mager med glasögon, krokig näsa,
pipskägg och rakt uppstruket järngrått
hår. Han spelade med hela kroppen
och framför allt med huvudet, som
tycktes sitta så löst på den smala hal-
sen att det när som helst kunde falla
av. Vilket hade varit stor skada, ty
överste Matvejevs huvud ansågs vara
särdeles väl konstruerat och borde
mänskligt att döma snart nog kunna
skaffa honom den rödfodrade kappan
— generalstecknet.
Han spelade med känsla, och
armeniskan sjöng icke utan talang.
Hennes svarta ögon voro svartare än
vanligt och blickarna brunno under pannan
med dess färg av gammalt elfenben.
Rösten hade ingen frisk klang, men
var mättad med lidelse. Och då hon
öppnade eller slöt de fylliga röda
läpparna, var det som om hon smakat på
någon dryck av sällsam arom. Hon
kom mig att tänka på en sydländsk,
starkt doftande och tung ros, som jag
en het sommarkväll för länge sedan
bröt i en av hennes hemlands
trädgårdar, i Tiflis. Den var bedårande
vacker, men jag stack mig på dess
taggar så att blodet rann–––––-
Varken hennes sång eller hennes
yppiga fägring kunde ändå komma mig
att glömma Nadja med de långa
ögonfransarna glittrande av tårar, som sakta,
en efter annan rullade nedför kinden.
Jag såg alltjämt för mig hennes
spensliga gestalt i den enkla åtsittande
klänningen, det smala livet, de fina axlarna
och de försagda, flickaktigt kantiga
rörelserna. Hennes blick då hon såg
upp, den långa skrämda och
bönfallande blicken ville inte ge mig någon ro.
För att förströ mig tände jag en
cigarrett och gick ut på balkongen.
Därute hördes från den närmaste
omgivningen i denna stilla stadsdel i
sydvästra Moskva knappt ett ljud. Men
ett sakta, avlägset brus påminde mig
om var jag var.
Det ligger en hemlighetsfull poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
