Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig förening och innehade förbjudna
böcker. Under denna situation var det
de ingingo sitt äktenskap, i den tron
att de skulle reda sig bättre båda
tillsammans än var för sig. Frågan om
en tredje hade de med vanlig rysk
sorglöshet ej tagit med i räkningen. Men
det hör nu inte heller hit.
En afton vid sjutiden kom jag som
vanligt till deras lilla hem för att spraka
en stund vid ett glas te. Vanligtvis voro
de ensamma, men i dag hade de besök.
Det var en dam; hon steg upp och tog
farväl i samma ögonblick jag kom in.
Hon var varken ung eller gammal,
eller rättare sagt, hon var både ung och
gammal på en gång. Ty hennes
rörelser voro ungdomliga och hennes figur
var smärt och spänstig, men ansiktet
syntes mig tillhöra en gammal kvinna.
Jag såg det blott under en halv minut
eller så, dock hann jag under denna
halva minut i detta bleka, av några
djupa veck vanställda ansikte lägga
märke till ett par stora mörka grå ögon
med ett underbart djup. Hon kastade
blott en enda snabbt forskande blick på
mig, men jag kände det som om hon sett
rakt in i mitt innersta. Ett ögonblick
stod hon sedan med sänkta ögon stilla
och tänkte, utan att säga något. Hon
stod med sidan vänd åt mig, och jag såg
hennes profil mot kvällshimlen genom
fönstret. Hon hade skjutit fram ena
foten och tycktes med blicken fäst vid
golvet i sitt minne söka någonting;
aftonskimret från fönstret lade sig över
hennes fina axlar och över det rika
guldbruna håret som hölls tillsammans
av en lös knut i nacken. Så såg hon
upp på mig igen; ett knappt märkbart
litet leende gled över det gamla
ansiktet, i vilket de unga ögonen lyste som
stora stjärnor, och utan att yttra något
vidare gick hon med en lätt böjning av
huvudet förbi mig. På tröskeln vände
hon sig om och sade med en låg
behaglig röst: — Do svidanja — till
härnäst, Ninusjka! — vänd till Antonina
Justinovna.
"Vart går du?" frågade denna.
"Till Vladimir Gavrilitsj," kom
svaret tonlöst. Och hon var borta.
Jag stod där en smula generad över
att ofrivilligt ha stirrat alltför envist på
henne. Hon förekom mig på en gång
så främmande och dock bekant; jag
kunde ej få klart för mig om vi träffats
förr eller om det endast tycktes mig så.
Mina vänner blott logo åt min
förlägenhet.
"Men varför säger då ingen av er
någonting," måste jag till sist fråga.
"Vem var denna på en gång strålande
och vissna uppenbarelse, som jag aldrig
sett och ändå måste ha sett någon gång
förut?"
"En ande," svarade Antonina
Justinovna med komisk högtidlighet, men
tillade genast allvarsamt: "En god
ande, det kan man verkligen säga,
för–––-"
"För Vladimir Gavrilitsj, ja, det
har jag redan förstått; men vem är han,
och varför såg ni så konstiga ut när
hon hade sagt att hon skulle gå till
honom?"
"Vet du inte vem han är,"
utropade de båda på en gång, "har du aldrig
läst något av honom?"
Jag vidgick min okunnighet, men
fann den ursäktlig, så mycket mera
som jag ännu inte ens hört vad den
person de talade om hette i tillnamn.
Gavrilitsj eller Gavrilovitsj var ju endast
hans otjestvo "farsnamnet", vilket i
Ryssland tillsammans med dopnamnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
