Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väldet över sina begär och miste all
självaktning. Du förstår, med ett ord
— han drack. Och du har sett hur
man kan dricka i Ryssland?"
’ Jag nickade tyst; jag kände till det.
Inte för inte kallar man brännvinet på
ryska "lilla vattnet",-"lilla kära
vattnet"; det älskas av många med en
lidelse som övergår allt förstånd och all
kunskap. Ty man kan inte föreställa
sig och fatta, att det man ser i den vägen
är möjligt. Att inte nationen super
ihjäl sig beror till stor del på att
brännvinet är för svagt och att folket är för
fattigt för att kunna dricka i vardagslag.
"Naturligtvis skulle inte Grinjov ha
gift sig, inte ha fått gifta sig," fortfor
Antonina Justinovna. "Men lagarna
äro ju1 sådana, att det inte kunde
hindras. Och själv var han nog usel
att hålla fast vid sin förlovning, fast
han visste att han drog Nadja med sig
i eit outsägligt elände, om han icke gav
henne fri. Ty till råga på alltsamman
är han epileptisk.
Och hon! Ja, hon höll av honom,
då, och gör det kanske ännu, trots allt.
Och så trodde hon att hon skulle kunna
"inverka" på honom. Hur mycket hon
offrade, dä hon beslöt att låta viga sig
vid honom visste hon väl knappast
själv. Utom det att hon band1 sig för
livet — för henne betydde det livet —
vid en man, som redan var en ruin,
så god som ett levande lik, så förlorade
hon sin enda goda vän, som hon vant
sig att anse nästan för en andra mor.
Denna satte in hela sin kraft på att
hindra giftermålet, ty hon såg blott
alltför klart vad det skulle gå för väg
med Grinjov. Och då Nadja trotsade
alla varningar och höll fast vid sin
föresats, drog sig hennes moderliga vän-
inna med sårat hjärta tillbaka. Och
kort därefter dog hon.
Nadja visste inte och ville inte tro
att till och med makten av en ren och
god kvinnas kärlek kommer till korta
mot den last hon ville bekämpa. Glad
och modig gick hon sitt öde emot. I
början tog hon allt med tro och hopp,
senare, när hon äntligen fick klarhet,
med stilla undergivenhet; ännu aldrig
har jag sett henne förtvivla.
Till en tid kunde hon verkligen
hålla honom uppe — både hans hälsa,
hans arbetskraft, och hans anseende.
Det. bästa han har gjort är från den
tiden. Han höll verkligen av henne och
försökte, så långt hans svaga natur
medgav, sträva emot sina onda
böjelser. Men så kom det dagar, då hon
drog det kortaste strået och lasten tog
honom fången. Det skedde en gång och
två gånger; hennes makt avtog för
varje gång och så gick det sedan som
det gick.
Nu är hön slavinnan. Hans
darrande hand kan inte mera föra en penna
och hans uppmjukade hjärna inte alstra
en klar tanke. Med hans diktning är
det naturligtvis slut, och om man ännu
ibland får se något stycke med hans
signatur, så är det alltid Qtt gammalt
utkast, som Nadja letat fram ur hans
gömmor och skrivit om så att det kan
tryckas. Hon gör så i hemlighet, dels
for att både han själv och andra ännu
skola tro att det finns något kvar av
honom, dels för att skaffa medel till
mannens vård. Annars försörjer hon
dem båda —barn ha de lyckligtvis
inte — med sitt eget arbete; hon har
gått igenom en barnmorskekurs och
förtjänar här i Petersburg så mycket
att de inte behöva svälta.
Till tack behandlar han henne värre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
