Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUVELERNA PÅ GÅRDA.
AF ULRIK UHLAND.
FEMTONDE KAPITLET.
Fritz hade gått upp tidigt. Han
hade för ovanlighetens skull drömt och
antagligen någonting obehagligt, ty midt
i natten hade han nästan studsat upp
ur sängen, och sedan hade han inte
kunnat somna. Längre än till half sju
hade det inte roat honom att ligga och
höra på, hur koppartaket då och då
drog en tandagnisslande suck, och hur
det prasslade och ibland småskuttade
ute på vinden. När han vid sjutiden
akrobatiserade sig nedför trappan, var
det i det fasta uppsåtet att petitionera
hos tant Elise, att hon skulle öka
gästernas antal med en katt.
Han hörde inte ett ljud, medan han
passerade stenkorridoren, och när han
kom ut, såg han, att det ännu inte
rökte ur köksskorstenen. Medan Lydia
byggde upp chevelyren och slipade de
öfriga vapnen, kunde man kanhända
hinna ned till handelsboden efter en
låda La Paloma. Tant Elise tyckte
visserligen inte om, att man rökte, men
å andra sidan var ju La Paloma inte
tobak.
Han gick sorglöst med händerna i
byxfickorna nedåt sandgången mot
stallet. Genom det späda löfverket på
häcken, som kantade gången, såg han
fjärden. Det drog små kårar öfver den,
och utanför udden snodde en
tegelskuta i väg med en viss fart. Det
tänkte tydligen inte bli fullt så hett i
dag som i går. När inte hettan hängde
ned öfver öronen på en som en
blyhatt, var det verkligen skönt ute på
bondlandet.
(Forts. fr. föreg. häfte.)
"Man kan få ondt i magen af andra
saker än arsenik," sade med ens en
välbekant röst. Det var Tyras.
Fritz hejdade ofrivilligt stegen.
Yttrandet kom från något ställe bakom
den gamla ladan, där guldregnshäcken
slutade.
"Säjer hon, ja," svarade en annan
bekant röst, och det var Franssons.
Orden följdes af ett gnisslande ljud.
Det var slipstenen, som var placerad
bakom ladan. "Men jag säger
ingenting, jag, utom det, att det ska bli
ganska eget att si. Ganska eget. För
det brukar alltid spörjas da’n efter."
"Fransson är en stolle."
"Hon sa’ så, hönan, när di kom
och sa’, att Mickel var en räf. Men en
stund efteråt så sa’ hon aj."
"Nå, men om det nu ingenting blir,
då?"
"Det blir. Lika säkert som att —"
Det blef intet slut på meningen, ty
slipstenen började gnissla igen. Fritz
fortsatte med litet snabbare steg. Hans
hela fysionomi uttryckte ett intensivt
obehag, och bäst som han gick sade han
halfhögt:
"Fy fan!"
Han var verkligen’förf ärligt ond på
Tyra. Här, där hon kunde ha det litet
bekvämt, klef hon upp klockan sex
bara för att stå bakom knutarna och
diskutera med Fransson, om — Nej,
som sagdt, fy fan!
Han gick med långa steg en bit till
nedåt vägen, men så saktade han
farten. Egentligen var,det intet nöje att
efter det här gå ned till handelsboden.
För resten var det sjutton/ hvad de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
