Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukade stå och bliga där nere. Den
där långnästa bokhållaren såg ut, som
om han ordentligt drack en. För hvar
gång någon från Gårda hade varit där,
sutto de naturligtvis och smorde
hvar-ann med den här historien som med
fläsksvålar.
Han vek af från körvägen och
krånglade sig på några ruttna
gärdes-gårdsstörar öfver Qtt bredt, vattenfylldt
dike. På andra sidan diket började en
stenig hagbacke, som ledde upp till en
bergknalle. Där uppifrån hade man en
ganska bra utsikt öfver dalkjusan. Om
man skulle ta och gå upp dit för att
lugna sina känslor?
Han slog sig ned på en gammal
uppryckt trädrot högst däruppe och satt
en stund och såg ut öfver dalkjusan.
Fast det blåste, och det låg något
mörkt i alla färger, var det vackert.
Det var helt enkelt en kolossalt vacker
trakt. Och det var verkligen sabligt,
hvad det med ens kändes lugnt och
fridfullt. Han lade långsamt det högra
benet öfver det vänstra och tog sig om
skosulan. Mamma hade sannerligen
alldeles rätt, när hon brukade säga,
att en upprörd ande borde antingen gå
och lägga sig eller gå ut i naturen. Hon
kallade träden, buskarna och öfver
hufvud taget allt, som lefde utan att
kunna tala eller gå, för de tysta
vännerna. Och det var egentligen alldeles
riktigt. Det, som inte kunde gå och
inte kunde tala, var naturligtvis ens
vän i och med det, att det inte kunde
gå och inte kunde tala. För hade det
bara kunnat det, hade det nog blifvit
andra bullar.
Han satt en stund stilla och lät
ögonen vandra omkring där nere bland
åkerrutorna och uppför den litet dystra
sluttningen mot Björnberget. Några
björkstammar drogo nyckfullt, men
be-stämdt små hårda, hvita streck i den
mörka grönskan, och längst därnere
vid foten af sluttningen såg det ut, som
om en del af skogsbefolkningen hade
börjat utvandra. Det var ett helt följe
af enar och små granar, som tycktes ha
fått i sitt hufvud, att de skulle ut på
potatislandet där nere. Kanhända några
af de tysta vännerna, som inte trifdes
med den tysta politiken.
Plötsligt fångades hans blick af
någonting på andra sidan af sluttningen.
Det var en liten blåaktig rök. Den
slingrade sig fått utefter en enstaka
björk i skogskanten och försvann med
något nyfiket i kurvan in bland
topparna i småskogen. Den måste
komma från Björntorpet. Hans mungipa
åkte sakta upp.
Han satt kvar en liten stund och
iakttog röken. Det var något trefligt
med den, det kunde inte hjälpas. Det
var alltid något trefligt med en liten
rök tidigt om morgnarna på landet,
när man inte hade fått något kaffe.
Tänk, om man skulle ta och gå dit?
Tanken kom på honom som en blixt,
och i samma ögonblick som den kom
på honom, steg han upp från trädroten
och stack händerna i byxfickorna. Det
låg beslutsamhet i hans sätt att göra
det. Allt hvad pigor hette var
egentligen ett .sjudundrande byke.
Jenny hade varit uppe sedan
klockan fem. Hon hade varit inne i
skogen och huggit två små björkar, och
med dem hade hon åstadkommit en
grön äreport öfver dörren. I den så
kallade bersån hade hon dukat ett
kaffebord med färskt saffransbröd, och
bredvid den ena koppen lågo tre spritt
nya stärkkragar. Det var nämligen
Karl Edvards födelsedag. Hon beska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
