Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarför han gjorde det. Men kanhända
det var, för att det var så soligt öfver
hela backen. Det var verkligen Qtt
förfärligt trefligt litet ställe.
Karl Edvard hade gått fram till
bordet. Han stod med händerna i
rockfickorna och tittade nästan
respektfullt på kragarna.
"Nu har jag sex stycken/’ sade
han belåtet, just som Jenny kom ut
igen. Hon höll kaffepannan i den ena
handen och en kopp och ett fat i den
andra.
"Sex hvad för något?" frågade
Fritz. Hän hade haft ögonen riktade
ut mot det blåa vattnet. Här inne, där
det var smalare, syntes det knappt, att
det blåste.
"Kragar," sade Jenny lugnt. Hon
började ordna på bordet. "Jag skulle
ha köpt en stärkskjorta också, men
tack vare Franssons utmärkta
förvaltning af moster Elises finanser så hade
jag inte råd."
Fritz tog långsamt ögonen från
fjärden och tittade i stället mot bordet.
Han hade inte observerat kragarna
förut. De lågo arrangerade med
pietetsfull noggrannhet, den ena efter den
andra. Han betraktade det hela ett litet
ögonblick, och så lyfte han nästan
skyggt ögonen från bordet.
Olyckligtvis mötte de Jennys. Hon hade satt ut
underläppen och såg en smula morsk ut.
"Ni tycker förstås, att det inte är
någonting?" Hon hade en viss
morskhet också i rösten, och ögonen blixtrade
till litet.
"Hvarför tror ni det?" sade han
generad.
"För att det måste ni tycka."
Tonfallet var en smula buttert. "Det är
klart, att det inte är någonting att få
tre löskragar, när man fyller
tjugu-fyra år."
Det var något i den bestämda
rösten, som talade till Fritz på ett
egendomligt sätt. Han smålog om igen, och
hans ögon hade kanske aldrig varit så
vackra.
"Jag skall säga fröken Mark, att
tre löskragar kunna betyda en
förmögenhet. Det beror alldeles på
omständigheterna. Men sedda genom en
äreport och med nybakadt saffransbröd
klockan sju på morgonen förefaller det
mig, som om de skulle vara någonting
svindlande."
Jenny hade inte tagit ögonen ifrån
honom. Det smått fientliga i hennes
trinda fysionomi hade sakta försvunnit.
När han slutade tala, såg hon ut, som
om hon erfarit en egendomlig
blandning af misstro och nästan tilltro. Hon
andades litet djupt. Fritz stod och
tänkte på, att han aldrig hade sett ett
så nästan klotrundt ansikte. Hon såg
ut som en liten unge.
Karl Edvard hade noga mönstrat
kragarna. Han såg inte ut, som om
han tyckte, att det var en obetydlig
present.
"Det var väldigt snällt af dig,
Jenny," sade han plötsligt med
erkänsla.
Jenny såg motsträfvigt belåten ut.
"Och du ser väl, att jag har
löf-vat?"
Karl Edvard såg sig omkring. Han
visste inte riktigt, hvart han skulle titta.
"Kring dörren, din dumsnut," sade
Jenny. Rösten var den vanliga, absolut
bestämda. Den var dessutom en
hårsmån fnurrig. Hon tittade på Fritz,
som drog på munnen.
"Ja, ni skrattar, ni. Men ni kan
inte drömma om, hurdan Karl Edvard
är. Det lönar sig minsann att löfva för
en sådan. Han skulle kunna gå här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
