Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SAGA. AV M. G ORK I.
ÖVERS. FRÄN RYSKAN AV HELMER WANBERG.
jjenom de mörkgröna
vinrankorna på hotellets terrass lyste
solstrålarna som gyllne
trådar och på det gråa golvet av
kakelstenar och på de vita bordsdukarna
bildades egendomliga skuggbilder, och det
tycktes som om man — ju längre man
såg på dem — kunde tyda dem.
Vin-druvsklasarna lyste i solljuset än som
pärlor, än som dunkla oliver, och i
vattenkaraffinen på bordet bildades
liksöm ljusblåa briljanter.
På gången mellan borden låg en
liten spetshalsduk — tappad av ett
fruntimmer, naturligtvis gudomligt
vacker! — något annat är svårt att
föreställa sig en sådan här grann dag,
mättad av sol och värme — en dag, då
allt vardagligt och ledsamt bortjagas
av solen. Det var så tyst och stilla;
endas/t fåglarna kvittrade i parken,
bina surrade kring blommorna, och
avlägset hördes, huru en man och en
kvinna sjöngo kupletter, uttrycksfullt,
ja nästan /bedjande.
Från parken närmade sig en äldre
dam, storväxt, med dystert, strängt
ansikte, rynkade ögonbryn, med envist
slutna, tunna läppar, som kunde hon
endast säga:
"Nej!"
På hennes torra axlar var kastad
en bred och lång slöja, kantad med
guldbrokad och rikligt försedd med äkta
spetsar och på huvudet en mörk
spetshalsduk. I ena handen bar hon en
röd parasoll, med långt skaft och i den
andra en svart, sammetsväska med
silverbroderier. Hon gick rakt fram
genom spindelnäten, taktfast, liksom en
grenadjär, och stötte parasollen hårt
mot trappstegen. Från sidan sett var
hennes ansikte än strävare: näsan
neddragen i en spets, och på den vassa
hakan framträdde skarpt en stor grå
vårta; den utstående pannan sköt fram
över de mörka groparna, vilka i ett
nät av rynkor dolde ögonen. Dessa
voro så insjunkna, att man kunde tro,
att hon vore blind.
Bakom henne på trappan följde
nästan ljudlöst och med vaggande gång
liksom en ankbonde en puckelryggig herre
med stort, tungt nedsänkt huvud. Han
hade tummarna instoppade i
västfickorna — vilket gjorde honom än bredare
och fyrkantigare, och var klädd i vit
kostym och ljusa skor med filtsulor.
Hans mun var öppen, visande en rad
av ojämna tänder, och på hans överläpp
mustascher, mörka, stripiga, grymma,
nästan som ståltråd.. Han andades
häftigt och ansträngt och hans näsborrar
skälvde. Liksom med svårighet rörde
han sina korta fötter, och hans stora
ögon stirrade dystert och trött ned mot
jorden. På hans kropp fanns en hel
del smått och gott: en stor guldring med
en ädelsten på vänstra ringfingret, en
aktningsvärd guldberlock med tvä
ru-biner var fästad vid det svarta band,
som tjänade som klockkedja, och i den
blåa halsduken satt en ’alltför stor
opal — — —_____
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
