Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ytterligare en tredje figur rörde sig
sakta uppför trappan — en äldre dam,
liten och rund, med ett behagligt och
vackert ansikte, och med livliga ögon,
allt tydde på, att hon kunde vara glad
och pratsam.
Då de båda förstnämnda gingo in
genom hotelldörren, tyckte man sig
nästan se människorna på Gogarts tavlor:
fula, sorgsna, löjliga och främmande
för allt under denna sol — liksom om
allt blir dystert och mörkt, varhelst
de gå fram.
#
De voro holländare — bror och
syster, barn till en mäklare — och
deras historia är mycket märkvärdig,
om man får tro, vad som berättades
om dem.
Som pojke var den puckelryggige
tyst, stilla och tillbakadragen och
tyckte ej om att leka med leksaker;
ingen utom systern fäste något
avseende därvid. Föräldrarna ansågo
honom för en oföretagsam pojke, men
hos systern, som var fyra år äldre,
uppväckte hans karaktär en viss oro.
Nästan dagligen sysselsatte hon sig
med honom och bemödade sig att väcka
liv i honom, att liksom oförmärkt
intressera honom för leksakerna; hon
uppstaplade dem på varandra, och
byggde väldiga pyramider, men blott
sällan kunde hon därvid avtvinga
honom ett ansträngt leende; vanligtvis
såg han på henne med en kall och
sorgsen blick ur sina stora ögon, som
vore han förvillad av någonting. Dessa
blickar avkylde hennes nit och plågade
henne.
"Du får inte se så där ut, du blir
ju en fullkomlig idiot !" skrek hon,
i det hon otåligt stampade med föt-
terna, nöp, ja, slog honom. Han blott
suckade, sänkte huvudet och sträckte
ut sina händer, men aldrig sprang han
undan eller beklagade sig, då hon
misshandlade honom.
Sedermera, då hon tyckte sig finna,
att han fattade, vad som för henne
redan var klart, sökte hon övertygande
tala till honom:
"Dä du nu är en sådan stackare,
så måste du bemöda dig att bliva
förståndig, annars få vi alla skämmas för
dig — pappa, mamma, alla.
Människorna börja snart håna oss därför,
att det finns ett sådant missfoster som
du i ett så förmöget hem. I ett rikt
hus måste alla vara vackra eller
förståndiga — förstår du?"
"Ja," sade han allvarligt, lutande
sitt huvud på sned och seende på
henne med en dyster blick ur de livlösa
ögonen.
Föräldrarna gladde sig åt systerns
bemödande med brodern, de berömde
henne i hans närvaro för hennes goda
hjärta, och nästan omärkligt började
hon komma honom närmare: hon
lärde honom syssla med leksakerna,
hjälpte honom med läxorna och
berättade honom sagor om prinsar och
feer. Liksom förut visade han dock
största intresset för att’ bygga
pyramider; sina läxor läste han
ouppmärksamt och dåligt, och endast underbara,
sällsamma berättelser kunde
framlocka ett svagt leende på hans läppar.
En gång frågade han henne:
"Bruka prinsar vara
puckelryg-giga?"
. "Nej."
"Nå, riddare då?"
"Naturligtvis icke!’’
Han suckade trött. Hon lade då
sin hand på hans sträva hår och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
